GÄLLIVARE kommun pratar om visionen, "En arktisk småstad i världsklass". LKAB använder ledorden, "Engagemang, nytänkande och ansvar". Jag pratar om hopplöshet.
I dagarna pågår ett krig, ett krig där gruvan framfusigt och inhemskt förstör hela Malmberget men kriget är allt utom rättvist, för vi har på ena sidan LKAB, det vill säga svenska staten, och på andra sidan har vi ett fåtal människor bland annat jag. Vi ses som gnälliga "malmbergare", men i själva verket vill vi bara få tillbaka ett redigt liv i det annars rättvisa Sverige.
Att upptäcka att ens tomt är en "guldgruva" är inte så fantastiskt som det låter. I dag lever vi Malmbergsbor mitt ute i ingenstans, detta då ingen hör, ingen ser och ingen bryr.
Vi blir ständigt tillrättavisade, där man säger något i stil med: "Utan gruvan skulle vår kommun aldrig funnits", men så vitt jag vet så skulle ingen gruva funnits utan oss. Utan gruvarbetare, vårdpersonal, butiksbiträden, brevbärare, barnskötare och mycket mer, skulle gruvan inte alls kunna expandera.
Att expandera handlar i dag om att låta gruvan ta plats, att låta gruvnäringen förstöra vår hälsa, vår egendom och vår vardag. Om vi ska expandera denna kommun måste förvisso malmbrytningen fortgå, men så även våra liv. För utan oss som bor här i dag skulle det inte finnas någon gruva. Det är väl ändå invånarna som ska läggas i första rum.
Malmberget vilar under ett grått täcke. Här springer barnen på ängarna, som i själva verket är oklippta gräsmattor förlagda över hela Malmberget.
Det låter charmigt men skulle jag haft barn skulle de ha fått vistas inomhus, annars skulle de ha behövt ryggskydd, cykelhjälm, reflexväst och gasmask. Cykelhjälm, då det varken går att promenera eller ens åka bil längs dagens gator som inte bara krackelerat utan som även är fyllda av husrester.
Ryggskydd, då kommunen gett upp hoppet om barnens lekplatser. Reflexväst, då stora fordon kör genom villakvarteren, dels för husrivningen men också för vattenledningsproblemenen. Gasmask, för att skydda sig mot dammet som i dag ligger på mina utemöbler, mina fönster och i min kropp.
Kommunen verkar ha gett upp hoppet, och så även vi. Vi har slutat, hänga kläderna ute, putsa fönstren, måla husen, snickra, vi har till och med slutat äta utomhus.
Det är dock inte rätt att säga att vi människor här i Malmberget är gnälliga och hopplösa. Det är nämligen så att i själva verket är det LKAB som gett oss en dödsdom.
Varför ska vi i Malmberget vara glada för LKAB, när vi tvingas leva i en krigszon i hur många år? 20? 30? Beskedet har knappt kommit och redan är hela Malmberget snart obeboeligt. Vi måste kunna bo här under tiden vi väntar, och det är inte med värdighet vi gör det i dag.
Vi ska inte klaga, säger de, för det pågår tydligen "utsmyckningar". Det pågår tydligen ett arbete och jo minsann, det målas, och målas och målas. Tydligen ges också dammbidrag till en del.
Men för mig handlar det varken om pengar eller utsmyckningar, det handlar om rätten till ett tryggt, hälsosamt och värdigt liv med en framtid.