När man hör att idrottare går före i sjukvårdsköer så kan man tro att de också får en bättre sjukvård. I själva verket får de en delvis sämre sjukvård än andra i samhället.
Före och under de pågående olympiska spelen talas i media om långdragna "skador" hos många svenska idrottare och att de har genomgått upprepade operationer för det. Ett tv-program om idrottens pris just före OS beskriver att så gott som alla idrottare har ständig värk och smärta. Tidningsartiklar i Kuriren har även rapporterat om långvarig värk och andra bestående symtom hos t.ex. ishockeyspelare i Luleå Hockey.
Som smärtläkare reagerar man på att nyhetsartiklarna ger intryck av att långvarig smärta skulle vara svår att behandla och att man nästan måste åka runt jorden för att söka hjälp. Det stämmer inte. Med en modern smärtläkarutbildning är sådana fall rutinärenden.
Piteå (landets största räknat i antal färdiga patienter) har de senaste fyra åren besökts av ett antal elitidrottare, inom t.ex. ishockey, friidrott och handboll, med långvariga smärttillstånd.
I samband med det har tränare, läkare, ledare, agenter, idrottsforskare, journalister och tidigare elitidrottare med flera intervjuats för att kartlägga vad som ligger bakom alla rubriker om långdragna idrottsskador.
Vidare har en olympisk guldmedaljör från Bahamas (stafett 4x100m) intervjuats. Bahamas är det land i världen som har flest olympiska medaljer per invånare, åtminstone före Jamaicas frammarsch de senaste åren. På Bahamas är idrottare medvetna om att fel träning kan ge smärta, och det verkar vara sällsynt att idrottare har värk överhuvudtaget. Och detta trots att de har större träningsdos än svenska friidrottare, ca 1.500 träningstimmar/år, jämfört med en vanlig siffra i Sverige, 900 tim/år.
på alla nivåer berättar däremot att värk och smärta är mycket vanligt förekommande. Slutsatsen är alltså att våra elitidrottare har smärttillstånd som många konkurrenter inte har.
Deras behandling har också blivit påtagligt fördröjd, och tillstånden har snarare blivit förvärrade av onödiga operationer.
Idrottare undersöks oftast av ortopedkirurger som har utbildning och träning i att behandla akuta traumatiska skador, men som inte är utbildade i att behandla långvariga symtom efter tre månaders varaktighet, vilket är något helt annat och kräver en helt annan behandling.
Idrott är visserligen bara idrott, men som smärtläkare vill man ge information om att det går att behandla långvarig smärta i dag med rätt utbildning och metod. Det finns i Sverige ca 155 smärtläkare och några av dessa är tränade att åtgärda långvarig smärta så att det läker ut, även om man har haft besvären under mycket lång tid, till och med sedan decennier.
idrottsläkare inte är medvetna om att det finns yrkeskunnig personal inom området, och idrottaren inte vill gå förbi sin egen läkare, så får idrottaren alltså sämre vård än andra i samhället.
Att man inte ska tillgripa kirurgi för långvariga smärttillstånd visste man i USA redan på 1960-talet. Smärtbehandling har utvecklats så mycket på senare år att man inte ens behöver byta artros-drabbade t.ex. höfter och knän för att bli smärtfri, tack vare internationell forskning sedan nästan 40 år.
Idrotten, som ges mycket stort utrymme i media, borde visa att långvarig smärta inte bara ska ses med kirurgiska ögon. Utan rätt behandling blir smärtan sannolikt ett livslångt handikapp. Med behandling kan den läka ut.