I EN DEBATTARTIKEL i Kuriren den 17 mars ondgör sig Karin Åström och Ingemar Nilsson, båda socialdemokratiska ledamöter i riksdagens näringsutskott, över elmarknadens funktionssätt. Åström och Nilsson konstaterar att de svenska elkonsumenterna betalar "överpriser", och detta ger i sin tur "övervinster" till elbolagen.
De menar att det är svårt att förstå den "grundläggande orsaken" till de höga priserna, men trots deras osäkerhet presenterar de två socialdemokraterna fem tvärsäkra och detaljerade förslag på politiska åtgärder som påstås kunna reducera elpriserna.
Min bedömning är dock att inget av dessa förslag kan åstadkomma några väsentliga förbättringar av elmarknadens funktionssätt.
Jag är den första att hålla med om att den nordiska elmarknaden bör granskas och debatteras ordentligt. Det finns definitivt potentiella problem som måste synas i mer detalj men debatten bör bygga på vederhäftig analys och inte på svepande argument och förhastade politiska förslag.
Åström och Nilsson skriver om "övervinster" och "överpriser" utan att egentligen förklara vad det betyder och vad som eventuellt skulle kunna påstås vara "normala" priser.
Det är intressant att notera att det är mycket sällan vi hör någon som talar om "överpriser" på järnmalm i samband LKAB:s miljardvinster, inte ens företagets egna kunder. Trots det är likheterna mellan dessa båda marknader större än skillnaderna. I båda fallen finns svenska producenter som till låg kostnad kan erbjuda en högt värderad och således starkt efterfrågad produkt.
Min mening är att det inte finns några mystiska förklaringar till det vi ser på elmarknaden utöver de som kan kopplas till efterfrågan och utbud.
Om man nu som Åström och Nilsson bestämt sig för att det existerar ett "normalt" elpris, ja då finns bara en sak att göra, nämligen att bygga ut kapaciteten så att det finns tillräckligt med el till den prisnivå som önskas.
Åströms och Nilssons två första förslag handlar om att ge skatteavdrag till de hushåll som genomför energieffektiviserande åtgärder. Det är givetvis viktigt att det finns goda incitament för alla elkonsumenter att effektivisera sin elanvändning, men ovan nämnda förslag riskerar att åstadkomma lite.
Subventioner och skatteavdrag för att reducera elförbrukningen innebär att marknadspriset på el sjunker eftersom hushållens efterfrågan minskar. Därmed blir de elbesparande åtgärder som inte omfattas av några stöd/avdrag ännu mer olönsamma för den enskilde, och de lägre priserna samt det ökade konsumtionsutrymmet ökar i sin tur användningen av el i andra delar av samhället.
Det tredje förslaget handlar om att öka produktionen av vindkraft och biokraftvärme, men Åström och Nilsson förklarar inte hur detta ska ske, till exempel om det ska ske genom de incitament som i dag redan finns på marknaden i form av höga elpriser eller genom ytterligare politisk styrning via en skärpning av elcertifikatsystemet. Om det är låga elpriser som är målet borde vi gynna all ny kapacitet, och dagens höga elpriser ger redan idag starka incitament till investeringar i till exempel ny vindkraft. Vindkraft och biokraftvärme är dock relativt dyra produktionsalternativ som behöver fortsatt stöd via elcertifikatsystemet.
Avslutningsvis vill Åström och Nilsson även införa en hårdare beskattning av elbolagens "övervinster", och använda pengarna till att subventionera energieffektiviseringar. Detta är en åtgärd som på kort sikt inte alls påverkar elpriset. På lång sikt kan den till och med höja elpriset eftersom elbolagens incitament till att investera i ny kapacitet kan försvagas.
Åström och Nilsson inbjuder till dialog med regeringen om elmarknaden. Jag hoppas att dessa samtal då kan komma att handla om mer effektiva åtgärder, som dessutom grundar sig på en gedigen analys av hur elmarknaden fungerar.