FÖR DRYGT ett år eller så hörde jag på radio hur Maud Olofsson tog Vattenfalls direktörer i försvar gällande deras frikostiga bonusar. Jag kände hur en stor ilska växte fram och gick till min dator för att skriva ett brandtal mot detta beteende. Jag skrev och möttes av stående ovationer av mina två äldre systrar när jag läste upp vad jag åstad kommit.
Jag blev ett flertal gånger vidtalad om att lämna in det skrivna som insändare. Det blev aldrig av, tyckte inte den var bra nog. Jag blev helt enkelt feg. Jag var helt enkelt rädd för att bli bortgjord av erfarna inom politiken. Nu inser jag att oavsett hur det säjs så är man medansvarig om man inte vågar skrika ut sin ilska mot orättvisor i samhället, särskilt som det som vanligt drabbar den vanlige medborgaren som motvilligt men ärligt betalar sin skatt.
Nu till varför jag är upprörd. Jag har hört, jag har läst och jag har sett på tv hur Annie Lööf med vibrerande stämma av rättrådighet offentligt avskeda Christina Lugnet för sitt överdådliga festande med sina medanställda på statens bekostnad. Det vill säga vi skattebetalare.
När hon några dagar senare blev avslöjad med fingrarna i syltburken och visade sig ha gjort ungefär samma sak. Alltså festat med personal med staten som betalare, då lät det annorlunda. Det hade blivit fel vid fakturans utskick. Verkligt upprörande att våra företrädare i regeringen aldrig kan lära sig en så enkel sak. Den bortförklaringen har jag hört till leda.
Men varför denna min ilska över detta beteende. Det är ju inte första gången sådant händer. Jo, när man gång efter gång fått erfara hur fartblinda och maktfullkomliga en del politiker blir, då kommer rädslan över hur framtiden ska se ut.
Jag är PRO-are och jag är ordförande i Piteå PRO-förening, därför vore det lätt att börja beklaga över pensionärernas dåliga löneutveckling eller att vi betalar högre skatt procentuellt sett mot vad löntagarna gör. Så är det, men det bekymrar mig mindre.
Det som verkligen skrämmer mig är, om alliansen får förtroendet att regera efter nästa val. Jag har med egna ögon sett vad underbemanningen på våra äldreboende kan orsaka.
En händelse som jag blev vittne till, och jag lovar att liknande händelser inträffar varje dag i vårt avlånga land. Min pappa bodde på ett sådant boende och jag och min fru besökte honom. Det visade sig att vi kom precis när de boende skulle få surströmming till middag.
Den personal som fanns tillhanda kunde inte hjälpa alla hjälpbehövande. Det satt flera som bad om hjälp med att skala potatisen och bena strömmingen. Min hustru och jag fick mycket att stå i.
Ingenting att gnälla över kanske någon säger. De hade fått hjälp så småningom, Sant, men när man då får sig berättat från trovärdiga personer hur deras närstående får ligga i sina nergjorda blöjor i timtal, aldrig hinns med att ta ut dem på gården för att få lite luft, inte ens tid till ett kort litet samtal.
Befolkningens ålder stiger, vilket betyder fler vård behövande. Det är då jag blir skräckslagen på hur vår välfärd ska säkerställas. En regering som mutar sig fram med jobbavdrag som ingen bett om, och påstår att det ska ge flera jobb vilket ingen än kunnat bevisa. Vad som händer dem som blir arbetslösa eller sjuka har många bittert fått er fara.
Därför säger jag till alla pensionärer, lyssna aldrig till Fredrik Reinfeldt, när han säger att nu är det pensionärernas tur.
Löften kan brytas på det mest brutala sätt, Ett sätt är att när du blir gammal och sjuk så finns det ingen som kan hjälpa dig. Men jag lovar, felfakturering kommer att existera även då.