EN DAG när jag gick på högstadiet kom inte en av mina kompisar till skolan.
Mina andra vänner frågade om jag hade sett nyheterna.
Min kompis var efterlyst, han hade rymt från sjukhuset där han vårdades. Barfota. Mitt i vintern.
Han var, som man säger, ett "apatiskt flyktingbarn". Han slutade hellre äta och blev hellre inlagd på sjukhus än utvisad.
När han möttes (för vilken gång i ordningen?) av beskedet om deportation rymde han hellre ut i snön utan kläder, för han visste vad som väntade honom.
Jag träffade honom en gång till, när han kom till skolan för att hämta sina grejer och säga hej då.
Jag har inte hört av Jevgenij sen dess.
Är det här ett värdigt sätt att behandla människor?