TVÅ DAGAR före upphandlingstiden för Suzanne Ostens pjäs Flygräddare gått ut, meddelar landstinget att Jokkmokks kultur- och fritidsnämnd kan få turnéstöd om de har två kommuner till med sig. Norrbottens inland - avstånden - förberedelserna - tiden. Vilka inlandskommuner har resurser som krävs för denna pjäs? Och barnen, barnen? Ditt namn är Kulturdepartementet. Var finns du?
En gång om året kommer landstingets tjänstemän till Jokkmokk för en dialogprocess om den nya kulturplanen och dess fortskridande utveckling. Jokkmokks tjänstemän och kulturarbetare får vara med.
Alla kulturarbetare behöver mer eller mindre understöd. Vem våga vara kritisk till kulturplanen? Vem vågar ifrågasätt dialogprocessen när den ena parter har makten som den har fått av kulturdepartementet och kulturutövarna förr eller senare står inför "makten" med mössan i handen? Dialogen blir en monolog? O ditt namn är Kulturdepartementet. Var finns du?
Landstingen måste då ta ansvar. Staten befriar sig på så sätt från allt ansvar. Och man skriver ner vackra, hörselbedövande ord i dessa kulturplaner, där särskilt barnen prioriteras. Orden finns, men förverkligandet av orden missgynnar glesbygdsbarnen och så skapar staten, som har ansvarsbefriat sig genom landstinget, en ny kommande underklass.
Staten låter landstingen upprätta kulturplaner vilka redan fungera för starka, rika städer och kommuner. Och som alltid hålls det konferenser, sammankomster och alla tror sig vara pålästa och alla vill se fördelarna när allt är en stor bluff som vi så gärna går på, för då blir allt så mycket enklare.
I glesbygden är verkligheten ett utarmat kulturutbud. Sverige är ett stort land med en väldig glesbygd. Med sina naturtillgångar gör glesbygden Sverige till ett rikt land, men den berövas allt utan att få något tillbaka.
Kulturen som glesbygden subventionerar med sina naturtillgångar, sina skattemedel är endast till för den rika delen av Sverige. Glesbygdens befolkning står utanför högklassiga operaföreställningar, men subventioner städernas operahus. Det gäller naturligtvis alla andra kulurformer.
Men det som är mest upprörande är att för "randbarnen", de som finns i glesbygden i Norrlands inland där kommunerna blir allt fattigare, går allt under sparlågan. Kommuner som egentligen är väldigt rika, men där staten har tagit ifrån dem allt. Där får barnen nöja sig med det som blir över, som får kosta nästan ingenting inom kulturområdet.
Barn - och även vuxna för den delen - som fråntas möjligheten till ett högtstående kulturutbud förprogrammeras till sympati med Sverigedemokraterna. Invandrare misshandlas och funktionshindrade hånas. Mobbning är nuförtiden vanligt i skolan, att det förekommer att barn inte längre står ut och tar sina liv.
Staten har inget ansvar. Vuxna kan ingenting göra. Staten har gett kommunerna mandat att de få människor som ska upprätthålla någon form av fungerande vård, skola och omsorg, behandlas som livegna, som slavar.
Men barnen, barnen i glesbygden, i Norrlands inland, varför offras de i genomarbetade, omarbetade kulturplaner vilkas ord i grunden är lögner. Den lilla summan pengar avsedd för barn inarbetas i så komplicerade förordningar att när man äntligen ha arbetat sig igenom allt som ska beaktas, då är pjäsen, eller musiken inte längre tillgänglig för våra barn.
Med "portfölj", "koffertmodeller" och alla andra påhittade ord som ska lura oss att tro att vi får högklassig kultur för nästintill inga resurser strör man grus i ögonen på oss, gör oss blinda.
Som undersåtar ska vi tacka och ta emot och vi ska göras riktigt dumma så att vi inte genomskådar taktiken.
Vem är vinnare, vem? Byråkraterna och Sverigedemokraterna och staten som är fri från ansvar.