HUR SKA vi kunna attrahera unga människor att utbilda sig inom exempelvis vård och omsorg blir en svår nöt att knäcka i en framtid som är här, för den är nu.
De som söker utbildning blir allt färre medan de som behöver hjälp blir fler och äldre.
Vi kan hävda att avskaffandet av delade turer, rätten till heltid och ökade löner för dem inom vård och omsorg med flera löser problemet.
Men är det verkligen så "enkelt" eller vi bör tänka djupare? Kanske bör vi se saker och ting ur ett vidare perspektiv?
Låt oss fundera över det så viktiga ledarskapsperspektivet och inte minst ledarskapskulturen. Eller varför inte den så viktiga personalpolitiken.
Då kanske vi närmar oss den verklighet som många av våra vardagshjältar befinner sig i. Och det finns många av dem.
Ibland är det alldeles för långt mellan ord och handling och dem som borde lyfta personalen, i stället sänker dem. Politiker, arbetsledare, med flera.
Ofta för att de i sig själva inte är stora och trygga nog i sina "kostymer". Och tyvärr alldeles för långt ifrån verkligheten.
Vård och omsorg. Hälso -och sjukvård. Polis och brandkår, ambulanspersonal samt många fler som arbetar för- och med andra människor. Inte ofta trots att villkoren och förutsättningarna inte är de bästa.
Lönen är mindre än den borde vara och tacken från arbetsgivare och politiker uteblir ofta men värmen och kärleken från dem vi hjälpt och hjälper håller oss uppe längre än vad pengar någonsin kan göra.
Allt för många tar dessa olika arbetsgrupper för givna. De ska bara finnas där, för så är det ju. Så till den milda grad att man glömmer bort att de är människor, precis som alla andra med ett yrke.
Märkligt eller hur?
När ska alla dessa vardagshjältar få bekräftelse från samhället i stort och inte " bara den där underbara kramen, mer värd än en lottvinst" den där underbart varma kramen ingen ser förutom kanske dem med öppna ögon?