JAG BLIR förvånad över att lärarna helt tappat sin professionalitet. Och det kan bero på att under lång tid har lärarna i lägre årskurser fått arbeta på högre nivå än vad de utbildats för.
Varför det blivit så är att högre utbildade lärare har högre lön i allmänhet. Kommunerna har kunnat spara pengar till andra ändamål. Resultatet ser vi nu med sänkta kunskapsnivåer hos eleverna.
Jag minns diskussionerna före kommunaliseringen. Det skulle bli så bra. Vi skulle göra våra förberedelser på skolorna och slippa arbeta hemma kvällar och nätter. Och det var ju positivt. Men om man inte hann då? Ja, enligt min rektor var det bara att säga till eleverna att man inte hunnit förbereda lektionerna klart. Det skulle eleverna säkert godta.
Rektorn sa rakt ut att det var han som tog ansvaret för lektionerna. Jag sa att det kunde han inte med de kunskaper han besatt. Då blev jag strykpojke i skolan. Jag saknade samarbetsförmåga. Det är klart att jag satt långt in på kvällarna och förberedde mig ändå. Det går inte att komma till en lektion och inte vara förberedd.
Problemens art är självklart beroende av nivån. En lågstadielärare har ju andra krav på förberedelser än en gymnasielärare i till exempel kemi, som jag själv undervisat i.
Under 70- och 80-talen var det många folkskollärare som hamnade i årskurser som de inte behärskade. Resultatet blev dels lägre kunskapsinhämtning för eleverna och att adjunkterna skyfflades undan då de ju hade högre lön och kommunen behövde pengar till annat än skola.
Tillsättningen av tjänster blev förryckt då kommunaliseringen genomfördes. Då var det godtycke som rådde i lärartjänsttillsättningen. En lärarorganisation insåg problemen i förväg och vägrade gå med på kommunaliseringen men Göran Persson mutade det andra förbundet och fick igenom förslaget.
Nu sitter vi där och det ena lärarförbundets ordförande är titt som tätt i media och kräver högre löner för lärarna. Nyligen lämnade hon en räkning till statsministern på fem miljarder. Det har hon väl rätt i men då borde lärarna undervisa i de ämnen de är utbildade för.
Inom sjukvården hör man ofta att undersköterskor som tycker att de mycket väl kan sjuksköterskans jobb och kräver till och med att de ska få arbeta med deras uppgifter. Sjuksköterskorna hävdar samma sak gentemot läkarna. Dom har ju sett hur de gör och klarar säkert deras jobb lika bra. Tror de.
Känns mönstret igen? Hur många felbedömningar har gjorts i sjukvården på grund av att en person tagit på sig större ansvar än hon/han utbildats för. Det blir omedelbart förödande inom sjukvården men inom skolan finns en fördröjning som beror på olika utbildningsnivåer hos barnens föräldrar. Och nu har dåligt utbildade föräldrar fått egna barn och är förtvivlade övar att inte kunna hjälpa sina barn. De kan inte själva och i skolan har inte lärarna tid och kunskap.
Ämneskurserna på lärarhögskolorna har mycket lägre nivå än vad adjunkterna hade med sin utbildning. De gick ju samma väg som blivande forskare. De hade minst sex betyg, motsvarande 120 poäng. Ofta mer i sina huvudämnen. Sen gällde det att hänga med i utvecklingen till exempel inom naturvetenskapliga områden. Dessa ämnens dynamik var jobbig att följa men nödvändig. B-avdrag kunde man få för kompletterande utbildning men det kostade en tredjedel av årsinkomsten. Tro inte att det gav extra i plånboken. Nej!
Med kunskaper kan läraren ställa krav på rektorn och skolan och inte vara så flata och låta sig hunsas.
Ja, det är mycket man kan skriva om som blev tokigt med tiden. Oppositionen hackar på regeringen för skolans dåliga resultat. Vi skördar nu vad oppositionen sådde under lång tid i makten. En adjunkt var relativt högavlönad på 60-talet. Nu är det inte så.