HUNDEN, människans bästa vän, som blir omhändertagen av en familj blir till och med nästan betraktad som en familjemedlem. Så långt är allt bra men sedan hur vi blir behandlade på ålderns höst är en vattendelare:
1. En människa som blir gammal och skröplig och har svårt att gå får tillgång till en mängd olika hjälpmedel: Käpp, kryckor, rullstol och rullator.
2. En hund som blir gammal och skröplig får som regel en spruta för insomning. Man försvarar sig med att det är djurplågeri att låta en hund som har svårt att gå vara vid liv.
Jag vill hävda motsatsen, för det första är hunden en opportunistisk varelse och har den ont lär den tala om det och sedan kan den visst ha utbyte av att få åldras och dö naturligt.