EN INTENSIV debatt har under de senaste veckorna rasat kring vanvårdade fosterbarn, kring KD, och kring ansvarig minister Maria Larsson. Som gammal gräsrot inom S känner jag att den här frågan håller på att gå snett, mänskligt och moraliskt.
Ingen är så utsatt och värnlös som det nyfödda barnet, beroende av i bästa fall två fungerande föräldrar och ett fungerande samhälle.
När föräldrar inte fungerar har samhället gripit in och tagit hand om barnen för att säkra deras överlevnad. Ibland har dessa insatser varit bristfälliga och misslyckade. Det är ingen tvekan om den saken. Men vad var alternativet?
Vanvård, misshandel och utnyttjande av barn har följt mänskligheten så långt vi vet. Som jag ser det kan dock inte de vanvårdade barnens lidande översättas till kronor och ören och betalas som kompensation i efterskott. Det adekvata måste rimligen vara att erbjuda dem som farit illa behandling, individuellt anpassad.
Denna behandling kan säkerligen utformas på många olika sätt. Det viktiga är att den som behöver hjälp med sina minnen och erfarenheter själv får välja. Många kanske har hjälp av samtal med socialarbetare, diakoner, präster. En del kanske behöver psykologer och läkare eller gruppterapi. En del kanske vill behålla sin bakgrund för sig själva.
Jag delar således de invändningar som en del remissinstanser gett uttryck för. Man kan inte mäta det individuella lidandet, översätta det till pengar och betala ut en ekonomisk kompensation i efterskott till somliga offer men inte till alla.
Vad vi däremot kan göra är att minska riskerna för vanvård i fortsättningen. Jag föreställer mig att en förstärkning av fungerande fosterföräldrars ställning borde övervägas med möjlighet för framtida adoption, om barn och fosterföräldrar så önskar.