Fria ord: LKAB betalar mer än lagen kräver

Norrbottens län2012-12-19 06:00
Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.

HANS LEMKER på Villaägarnas riksförbund och Mikael Karlsson på Naturskyddsföreningen oroar sig i ett debattinlägg i Norrbottens-Kuriren 14 december över hur LKAB ersätter de husägare som måste flytta på grund av vår gruvbrytning i Malmberget. De befarar att "köpeskillingen är så låg att den inte räcker till att köpa motsvarande boenden i närområdet".

Tack och lov kan jag lugna Lemker och Karlsson på den punkten. Deras oro saknar grund.

LKAB är inte bara ett gruvbolag, vi är också samhällsbyggare. Vi äger 2.200 bostäder på våra verksamhetsorter i Malmfälten, orter som byggts upp av LKAB eftersom vi i över 100 år har varit beroende av attraktiva samhällen för vår verksamhet.

Att LKAB genom historien bekostat skolor, sjukhus, bostäder, polishus och kyrkor har inte varit allmosor utan en nödvändighet för att behålla kompetens på orterna. Detsamma gäller i dag, och därför planerar vi nu för över 500 nya bostäder i Malmfälten före år 2015, eftersom både Malmberget och Kiruna påverkas av gruvbrytningen. Och det är bara början. Vi har hittills avsatt sex miljarder kronor för samhällsförändringarna, och mer ska det bli.

LKAB är skyldigt att ersätta den påverkan som gruvbrytningen orsakar. Det framstår med glasklar tydlighet i den svenska lagstiftningen. Enskilda fastigheter ersätter vi enligt lagens lydelse att värdet ska motsvara ett likvärdigt boende på orten, plus 25 procent. Finns det inga likvärdiga boenden att tillgå kompenserar vi för det.

I Malmberget värderar vi till exempel sedan flera år tillbaka husen som om de stod i närbelägna Gällivare, där priserna är högre. Ändå har prisutvecklingen i Malmberget de senaste åren varit starkt positiv, tack vare den expansiva gruvnäringen. År 2005 var snittpriset för en villa i Malmberget 490.000 kronor, år 2011 hade det stigit till 944.000 kronor. Det säger en hel del om människors framtidstro på orten.

Vi inser att det inte är någon liten sak för den enskilde att se sin barndoms gata stängslas in och omvandlas till industriområde, eller att behöva flytta från ett hus man byggt kanske själv. Men där ska det vara slut på de känslomässiga påfrestningarna. Ingen ska behöva oroa sig över att LKAB inte tänker göra rätt för sig. Vi har brutit malmen på dessa orter i över hundra år, och hoppas kunna fortsätta i hundra år till. Att försöka smita från vårt ansvar vore oss främmande. De flesta som berörs är dessutom våra egna medarbetare.

Villaägarna och Naturskyddsföreningen försöker av oklar anledning måla upp en skräckbild av hur människor i framtiden kommer att vägra flytta på grund av för låg ersättning, och därför tvingas bort från sina hem av kronofogdemyndighet och polis. Men LKAB har flyttat människor och deras hem i Malmberget i över 50 år i takt med att gruvbrytningen har tagit bostadsområden i anspråk. Det har skett genom frivilliga fastighetsköp i samverkan med de boende. Och så vill vi fortsätta.

Debattörerna hänvisar till en lagändring av 4 kap 3 § 3 stycket i Expropriationslagen, som de menar har försvagat den enskilde husägarens rättigheter. Men enligt vår tolkning innebar den regeln att man aldrig kunde få mer pengar i ersättning än marknadsvärdet på det gamla huset. Att den är borta betyder alltså inte att man får mindre pengar för sitt hus. Här verkar det föreligga någon form av missförstånd.

LKAB eftersträvar god framförhållning och tydliga besked till dem som måste flytta på grund av vår verksamhet. Ovisshet är ingen bra grund att bygga attraktiva samhällen på, och LKAB är lika beroende av våra verksamhetsorters attraktivitet som de är av oss.