SAMERNAS nationaldag inföll söndag 6 februari. Det är skäl att aktualisera denna minoritet, dess historia, utveckling och anpassning.
Från 1500-talet till 1800-talet bedrevs renbruk från kust till fjäll i Norrland. Renbrukarna var dels nomader, dels bofasta. De som i kyrkobokföring och skattelängder klassifierades som lappar (samer) var i snitt ungefär hälften av invånarna i de socknar där renbruk bedrevs.
Livet var hårt för folk och fä. Det var överlevnad som gällde. Men rasgränser var inte uppfunna. Renskötare strömmade ut till andra näringar, kvinnorna först. En mindre ström gick i motsatt riktning, in i renskötseln.
Lapparna var fullvärdiga svenska medborgare. Jämfört med övriga medborgare i motsvarande inkomstskikt hade dock lapparna en del privilegier - frihet från krigstjänst, större rörelsefrihet inom Sverige och över gränserna.
Mot den historiska bakgrunden är alla norrlänningar lika mycket släkt med varandra, renskötare eller icke. I varje fall har inga säkra genetiska skillnader påvisats hittills.
Under 1800-talet blev rennäringen olönsam. Myndigheterna förväxlade yrke och etnicitet och gjorde en rad desperata försök att konservera näringen i den form den då hade genom monopolbildningar och folkomflyttningar.
Resultatet blev katastrofalt. I dag kostar renbruket cirka en halv miljard årligen och medför skador på andras marker för någon miljard. Därtill vållar renbruket 2.000 svåra bilolyckor per år. I gengäld försörjer det drygt hundra renskötare, helt eller delvis.
Konstruktiva förslag att göra renbruket lönsamt och lättare har på senare år lagts fram av bland andra Berth Hägglund, Östen Lundberg och Henrik Sandström.
Lösningen skulle kunna vara gårdsbruk inom stängsel. Det är mer skonsamt mot natur och människor och ger utrymme för trafikanter, odlare, stora rovdjur och vildren.
I gengäld har det samiska arvet blomstrat i vetenskap och kultur. Och politiskt? Kanske? Det har föreslagits att sametinget skulle kunna bli förebild för en liknande lösning i Mellanöstern.