DEN 27 april offentliggjordes domen i det så kallade Nordmalingsmålet. Tre samebyar från fjällvärlden fick rätt att låta sina renar beta på privata marker vid kusten i Nordmaling,
Domen har konsekvenser för framtiden, lokalt och globalt.
I sak innebär domen att ättlingarna till Nordmalings samer, som under många generationer övergått från renbruk till jordbruk och skogsbruk, nu måste upplåta sina marker till renbete åt utsocknes sameättlingar utan klara principer om förhandlingar, ersättningar, motprestationer.
Den nuvarande lagstiftningen kring rennäringen initierades omkring 1880 för att rädda en döende näring. Jordbruket, skogsbruket och andra boskapsdjur än renen gav långt bättre avkastning för stora och hungriga familjer.
Den uppseendeväckande domen i Nordmalingsmålet kan ge upphov till en förnyelse av lagstiftningen kring renskötsel, en förnyelse av rennäringen mot lönsamma gårdsbruk, en öppning av renbeteslandet för nya vargrevir.
Samernas nuvarande privilegier och kollektiv måste på sikt privatiseras och demokratiseras. I framtiden är det rimligt att varje medborgare som så önskar får bedriva rennäring på egen mark. Och få rösträtt till sametinget, om hon/han är bosatt i renbetesland.
Även den privata äganderätten behöver ses över. Den kommer ofta i konflikt med andra intressen. På bärplockningens område innebär exempelvis allemansrätten ursprungligen rätten att plocka bär för eget bruk på ostängslad mark. Under senare år har denna rätt utvidgats av privata företagare till att gälla kommersiell bärplockning med inhyrd arbetskraft på andras marker.
Motsvarande glidningar kring allemansrätten har använts av andra privata aktörer i andra branscher, exempelvis ridning och naturturism. Rennäringen är således inte ensam om sitt krav att få disponera andras marker. En modernisering av lagstiftningen är trängande.