JAG LÄSTE en insändare på Kurirens Fria ord-sida den 2 oktober, skriven av signaturen LA.
Insändarskribenten efterlyser en reaktion på debatten om pensionsgränsen, där man i dag pratar om att den som kan och vill, får jobba till sin 75-årsdag.
Men det är kanske så LA att de flesta har börjat förstå att om vi i Sverige ska slippa den ekonomiska kris, som poppar upp här och var i Europa, så finns det bara en lösning och det är den krassa verkligheten att så många som möjligt jobbar så länge som möjligt och betalar skatt.
Det är bara den vägen som vi kan säkerställa vår skattefinansierade välfärd, om nu inte de röd/gröna har en egen sedelpress i källaren att ta fram.
Var så säker att många länder i Europa kommer att tvingas höja pensionsgränsen här framöver, för varför tror LA att deras ekonomi håller på att brisera, så vad har de att välja på?
LA tycker att det inte finns några riktiga arbeten. Visst finns det arbeten, men problemet är att få rätt kompetens till jobben. Alliansregeringen satsar nu mycket på att balansera upp utbildning med efterfrågad kompetens, men det tar tid. Det här är ju en eftersläpning sen socialdemokraternas tidigare regeringsinnehav, men man vänder inte en tankbåt på en femöring.
LA förfasas över att vårdsektorn har blivit vinstgivande. En enkel kommentar till det är: "Det var på tiden". Hur många miljarder av våra skattepengar har slösats bort under de tidigare S-åren.
Men med en socialistisk grundsyn, som jag tolkar LA har, där stat och kommun ska bestämma och driva allt i monopol, så känns det nu obehagligt som socialist att privata aktörer gör att vi skattebetalare har någonting att jämföra med och dessutom har fått valmöjligheter.
Vissa vill förbjuda vinster i den offentliga sektorn, men låt oss hellre förbjuda förluster, förluster som har dolts i det monopolsystem som sossarna har drivit under en massa år.