För mycket länge sedan levde samerna i samklang med naturen och följde de flockar av vildren som fanns i norr - i Sápmi. Man följde renen från dess vinterbete till sommarbete och jagade de vilda renarna för att överleva. Med tiden lärde man sig att locka till sig renarna och tämjde dem och fick allt man behövde i form av mjölk, kött, senor, ben och horn. Man levde av och med renen - på dess och på naturens villkor. De renskötande samerna var nomader och dit renen gick följde människorna. Dagens renskötare är inte längre några nomader i enlighet med samisk kulturtradition. Man har anammat modern teknologi och rennäringen har övergått från livsnödvändighet till vinstdrivande verksamhet där kortsiktiga vinster och exploatering sker på naturens bekostnad. Någonstans på vägen gick känslan för naturen förlorad.
Renskötsel i dag är lukten av flygbränsle och diesel, sönderkörda myrmarker, bullret från skotrar som hänsynslöst körs genom känslig natur, renar som fraktas med lastbilar, ringas med motorcyklar och lågtflygande helikoptrar som dånar i luften. Tusentals renar trampar sönder marken i områden med höga naturvärden där stora rovdjur som björn, varg, lo, järv och kungsörn levt i tusentals år och funnit en fristad. Nu lever man inte längre med naturen utan i en ständig kamp mot den. Mycket av det som förr ansågs fullständigt naturligt och en del av tillvaron är idag ett hot mot en av helt andra orsaker vacklande och olönsam rennäring som har föga gemensamt med det kulturarv som man gärna hänvisar till.
Visst har renägare samma rätt att modernisera och effektivisera sin verksamhet som alla andra men att samtidigt kalla dagens rennäring för samisk kulturtradition och utkräva olika förmåner och ersättningar känns absurt.
Är renskötsel en samisk kulturtradition skall den givetvis bedrivas som en sådan och inte som den bedrivs idag där man fullständigt tappat kontakten med naturen.
Naturen och respekten för densamma offras för kortsiktiga ekonomiska intressen och ett historiskt åsidosatt ursprungsfolk har tagit rovdjuren som gisslan i sitt prestigekrig mot den stat som behandlat dem illa.
Sverige har ratificerat och skrivit under FN:s konvention om biologisk mångfald (CBD), ett globalt avtal om bevarande och hållbart nyttjande av den biologiska mångfalden. Däremot har man inte ratificerat ILO:s konvention 169 som bygger på att FN:s rättighetskonvention även skall gälla ursprungsbefolkningar eftersom samernas rättigheter till land, vatten, jakt och fiske måste utredas ytterligare. Renskötselområdet är i dagsläget mycket stort och omfattar omkring 50 procent av landets yta. I detta område har rennäringen nyttjanderätt genom så kallad urminneshävd.
Det innebär att det blir problem för övriga människor, djur och natur i områden där renskötseln har företrädesrätt. Det är fullständigt orimligt att låta en så liten näring, både till antalet idkare såväl som ekonomiskt att lägga beslag på så stor del av landarealen.
Trots att det inte är speciellt många samer som lever av renskötsel (endast 12.5 procent av samerna har sin utkomst från renskötsel)ger verksamheten en stor negativ påverkan på naturmiljön. En försvinnande liten del av det samiska folket får ut det mesta av stöd och ersättningar vilket kan upplevas som oerhört orättvist mot andra samiska kulturyttringar.
Rovdjur gör ingen skillnad mellan fritt kringströvande ren och andra bytesdjur och därför kräver renägarna bland annat att det inte får finnas några fasta vargetableringar inom detta enorma vildmarksområde . Varg som vandrar in från öster "försvinner" på sin vandring söderut genom renbetesland och de som inte gör det skjuts från helikopter genom berörd länsstyrelses försorg, finansierat av skattemedel. Samtidigt som man lägger miljoner på att förstärka den svenska vargstammen genetiskt på artificiell väg stoppas effektivt all naturlig invandring och nytt blod på det här sättet. Renskötseln får dessutom en statlig ersättning om 60 miljoner årligen för rovdjursförekomst i området. Trots frikostiga ersättningar är skyddsjakterna på björn, lo och järv minst sagt generösa och ökade bara i Norrbotten med 400 procent mellan år 2011 och 2012.
Nyligen fick en sameby dessutom tillåtelse att gräva ur en järvlya för att skydda rennäringen. Ett förfarande man trodde hörde 1800-talet till men som nu tydligen återupptagits i bruk. Är det ekonomiskt försvarbart och miljömässigt acceptabelt att låta en vacklande rennäring som har föga gemensamt med samisk kulturtradition diktera villkoren för halva Sveriges fauna, flora och markanvändning?
Vi har alla mycket att lära av samerna. Detta nomadiserande ursprungsfolk med en känsla och respekt för naturen som gått förlorad i stora delar av den moderna världen där ekonomi, utnyttjande och exploatering har företrädesrätt. De gamla samernas religion var animistisk. Man trodde att naturen var besjälad och att vissa djur stod i direktkontakt med gudarna. Det fanns en oerhörd respekt för den natur som bestod av eviga orsaker och sammanhang och som man själv endast var en liten del av. Detta är ett synsätt som borde uppmärksammas och respekteras mycket mer än det gör idag. Varför pumpas det in miljoner till en döende naturfientlig rennäring när det finns så många fler aspekter av samisk kultur som man kunde främja istället? Former av samisk kultur där respekten för naturen och djuren ännu hålls levande i berättelser och sedvänjor.
Jag läste nyligen en berättelse om en samisk björnjakt och hur den gick till förr i tiden. Björnen och jakten var omgärdade av en mängd regler och tabun eftersom man trodde att björnen var gudarnas budbärare. Björnen skulle behandlas med stor respekt och efter att den dödats skulle benen tas tillvara och placeras i jorden i exakt samma ordning som de suttit i kroppen när djuret levde. Varje ben placerades omsorgsfullt på dess rätta plats. Detta gjorde man eftersom björnen efter sin död återuppstod och berättade vad den sett och upplevt på jorden direkt till gudarna, och dessa ville man naturligtvis hålla sig väl med.
Strax därefter läser jag en nutida berättelse från samma område i världen. I Dellikälvens dalgång i Arjeplogsfjällen hetsjagas en björn med skoter. Han springer för sitt liv hela vägen från kalfjället och ner i skogsmarkerna. Men skoterföraren hinner i kapp och skjuter björnen i magen. Björnen spåras ett helt dygn senare med hjälp av sitt utrinnande maginnehåll innan den kan avlivas av naturbevakare. Enligt polisen satte tjuvjägaren skottet i magen med avsikt. Björnen skulle hinna gå så långt som möjligt innan den dog.
Vad tänker de gamla gudarna när de hör björnen berätta?