FÖR NÅGON vecka sedan meddelade Luleå hamn, Trafikverket och Sjöfartsverket glatt att man fått ett antal miljoner kronor av EU-medel. Detta för att för att ta fram underlag till en fördjupning och breddning av farleden in till Luleå.
Varför ska man då öka exportkapaciteten i hamnen, jo för att exportera mera lätt förädlad malm till stålverk söderut i Europa?
Varför tänker man i Norrbotten fortfarande bara på att exportera råvaror när man kan förädla malmen, skapa arbetstillfällen och sälja färdigt stål istället?
Jag tycker att man ska återuppliva den tanke som låg bakom Stålverk 80 fast nu med intressenter och investerare från de stora stål slukarländerna i fjärran Östern, kontinenten, Ryssland och USA.
Många stålverk i Europa och USA börjar bli gamla och slitna med stora reinvesteringar som följd. Nu är det kanske rätt tid att istället bygga ett Stålverk 2020 i Luleå me en kapacitet på minst tio miljoner årsston järn- och stålprodukte rmed investerare som garanterar avsättningen för dessa.
Tillgänglig mark finns och kolet och andra råvaror som behövs för tillverkningen kan man ta in genom befintlig farled eller bygga ny kaj med 15 meters djup på utsidan av Likskäret där man även kan lasta malm. Denna kaj förbinds med stålverk och malmbana via transportband och väg.
Varför gräva ner sig i Sandöleden när man kan tänka nytt och stort? Var finns den politiska visionen för Norrbottens malmtillgångar? Är det bra för utvecklingen att staten är ensam ägare till LKAB, till exempel?