SVENSKA KYRKAN står just nu inför en omfattande omorganisation. Kyrkans högsta beslutande organ - kyrkomötet - kommer denna vecka, förmodligen i all tysthet, att ta ett beslut som får långt gående konsekvenser för kyrkan i framtiden.
Detta beslut kan i vissa fall desarmera församlingar på livskraft, ideellt engagemang och inflytande över deras angelägenheter. Förslaget till ny organisation prioriterar tydligt själva organisationen före innehållet och man vill skapa ekonomisk bärkraft genom storskalighet.
Ett kyrkomöte där det råder en stark partipolitisk dominans verkar inte inse att förslaget, som i och för sig skulle kunna fungera i en statlig eller kommunal förvaltning, inte är tillämpbart i en kyrka.
Alla förstår att Svenska kyrkan behöver se över sin organisation. Kostymen är för stor och tung att bära i förhållande till verkligheten. Så långt är vi alla överens.
Ingen har kunnat undgå att märka hur församlingssammanslagningarna drastiskt ökat de senaste åren. Exempelvis kommer hela Kiruna kommun snart att utgöra ett pastorat.
I en del fall är pastoratsregleringar helt nödvändiga, medan de i andra fall faktiskt kan undvikas. Det hade varit önskvärt att pröva andra modeller än enbart den politiskt korrekta!
Till förslagets brister hör en dålig lokal förankring för organisationen. Kyrkan ska ju byggas underifrån men förslaget utgår istället från ett "uppifrån perspektiv", där pastoraten blir viktigare än församlingarna.
Vad händer med en kyrka som inte ser sina gräsrötter, som varken värnar om ökat ideellt engagemang eller lokalt inflytande, en kyrka som dessutom flyttar besluten allt längre bort ifrån dem de berör?
Istället för det som nu föreslås önskar vi en kyrka som byggs utifrån det lokala gudstjänstfirandet. En kyrka där församlingsmedlemmarna själva får utse vilka som ska besluta om den lokala verksamheten.