ANNIKA QARLSSON skriver i en debattartikel i Norrbottens-Kuriren den 12 december att LO måste sluta se unga som offer och argumenterar för utbildningsanställningar med 18 månaders prövotid.
Den utbildningsanställning som Qarlsson föreskriver innebär en ny, subventionerad, anställningsform i las som kommer att ha många likheter med en provanställning. Utbildningsanställningen kommer att, i likhet med en vanlig provanställning, kunna sägas upp i förtid utan krav på anledning samt ha en varseltid på 14 dagar.
Den anställde kommer heller inte ha företrädesrätt till återanställning i företaget, trots upp till 18 månader i företaget. För att företag ska våga anställa ingår i förslaget ett "ekonomiskt incitament" det vill säga en subvention. Vid sidan om redan lägre arbetsgivaravgifter för unga.
På vilket sätt blir detta en förbättring för de unga, ambitiösa människor Qarlsson pratar om?
Bara för att man packar in en anställningsform i ordet utbildning betyder det inte att det förvandlas till något positivt. Utbildning ställer stora krav på företagen och även kommunerna, som i det fallet måste hjälpa till att täcka in utbildningsbehovet. Utredningsförslaget knyter utbildningen till en specifik arbetsplats.
Vi kan från fackligt håll efter att ha tittat närmare på frågan, konstatera att detta i många fall och i bästa fall kan komma att betraktas som en fördjupad praktik, och inte som en regelrätt utbildning. Jag undrar om det inte är att lura dem som kliver in i dessa program? Förberedande utbildning eller fördjupad praktik vore ett mer beskrivande namn på vad det handlar om. I de avtalsområden där lärlingsavtal redan finns i kollektivavtalen anser vi att dessa ska följas.
Ett av skälen Qarlsson anför för utbildningsanställningar är bland annat att företag skulle undvika felrekryteringar för att man under lång tid kunnat följa en ung människas utveckling. Att det skulle behövas upp till 18 månader för att pröva en människa på en arbetsplats är trams.
I dag föreskriver LAS att provanställning kan vara upp till sex månader lång - det är fullt tillräckligt för att se hur en människa fungerar i sina arbetsuppgifter och tillsammans med sina arbetskamrater. Min fråga till Qarlsson blir - varför behöver unga, ambitiösa människor prövas i hela arton månader? Menar Qarlsson att arbetsgivare inte klarar att bedöma en människas förmåga efter sex månader?
Det enda som förslaget om utbildningsanställning bidrar med är ytterligare en subventionerad anställning på arbetsmarknaden som ökar osäkerheten för arbetstagaren. Och Qarlsson, det är inte svårt att säga upp arbetstagare i dag. Uppsägningstiden är en månad för en person anställd kortare än två år. En framförhållning som varje seriös arbetsgivare måste antas ha.
Redan i dag får ungdomar stå med telefonen i örat för att inte missa att bli inringda med kortaste tänkbara varsel. Vi i facket ser att våra unga utgör den rörliga arbetskraftsreserven med de lägsta lönerna och de osäkraste anställningsförhållandena.
Qarlsson anklagar facket för att inte se ungdomar som potentiella resurser. Det kan jag försäkra att vi gör. Vi ser också resultatet av när kreativa företagare kontinuerligt tar in praktikanter, lönebidragare och nystartsjobbare i sådan omfattning att det snedvrider konkurrensen i hela branscher.
Vi sitter också med dessa subventionerade anställda som inte fått ut sin lön, som pressas i sina anställningar och betraktas av vissa arbetsgivare som en inkomstkälla på grund av de bidrag de för med sig in i företaget. Inte sällan handlar detta om unga människor.
Jag ska dock ge Qarlsson rätt på två punkter. Att unga tror att de kommer få det sämre ställt än sina föräldrar torde vara en korrekt bild. Och det även på lång sikt. Många människor, inte bara unga, befinner sig i dag - mycket tack vare jakten på den numerära flexibiliteten Qarlsson de facto pratar om - i en arbetssituation där de inte vet i vilken omfattning de kommer att få arbete varje månad, inte hur stor lönen blir och som tvingas till "ofrivillig, obetald semester" några månader om året, när deras tjänster inte eftersöks.
I förlängningen kommer detta påverka pensioner och jag tror att vi kommer se ett ökat antal fattiga pensionärer de närmaste decennierna. Vid många och korta anställningar, och i synnerhet om kollektivavtal saknas, blir det svårt för den enskilde arbetstagaren att kontrollera att pensionsinbetalningar till avtalspensionen görs. Det sönderstyckade arbetslivet gör det svårt att nå en acceptabel löneutveckling och påverkar hela livsinkomsten.
Den andra punkten som jag ger Qarlsson rätt i är den oro unga bär på över att inte kunna få en fast anställning. Lösning på det är inte att skapa fler osäkra, subventionerade anställningsformer.