DEN SVENSKA politiska debatten har sedan ungefär ett år tillbaka i mångt och mycket handlat om sådant som missgynnar den borgerliga Reinfeldt-ledda regeringen, om ting som motståndet (också bland borgerliga enligt opinionsmätningar) mot att företag gör vinster på välfärdens skolor och åldringsvård, samt att skolan dras med växande kvalitetsproblem efter sex års av alliansens ansvar för skolpolitiken.
I det läget - med vikande opinionssiffror och regeringens småpartier som hänger på gärdsgården - pytsar regeringen dessa veckor ut höstbudgeten bit för bit för att få uppmärksamhet i medierna. Regeringen far på turné. Orter som Linköping och Helsingborg har passerats.
Onsdagen den 5 september var alliansledarna på ett timslångt besök i Kiruna, där statliga gruvjätten LKAB dominerar näringslivet och där det finns en stark framtidstro. Ännu en budgetnyhet är en miljardsatsning på cancerforskningen. Bra saker men senkommet och i en del fall också otillräckligt. Och hur helheten i finansieringen har vi ännu inte sett, men kommer väl snart.
Under många år - från oljekrisen 1973 och några årtionden framåt - förknippades min barndoms- och uppväxtort Kiruna med problem. Arbetslösheten var hög. AMS kallades allmänt i folkmun för Alla Måste Söderut, för att få jobb. Också jag flyttade då till Göteborg för att jobba och plugga vidare.
I början av 80-talet uppmanade företagsdoktorn Ulf af Trolle regeringen Fälldin att lägga ned LKAB. Men LKAB blev dock kvar, men utflyttningen från Kiruna var fortsatt stor. Kiruna befolkning minskade från 30.000 invånare under 70-talets mitt till ungefär 23.000 i dag.
På 2000-talet vände det rejält. Suget efter den fina järnmalmen i Kiruna blev allt större - på grund av uppgången i Kina och kraftigt stigande järnmalmspriser. LKAB gick åter - trots miljardstora årliga investeringar - åter med mångmiljardvinst, vissa år med fem miljarder kronor eller ännu lite mer.
Det här skedde samtidigt som LKAB bröt sig allt djupare ned under Kiruna och propåerna kom om att stora delar av stadens centrum med K-märkta byggnader måste flyttas med början redan 2013/2014 när gruvan äter sin in under nuvarande stadscentrum.
Arbetslösheten är i dag rekordlåg, knappa tre procent, mot rikssnittets åtta. Varje vecka flygs det in personal från andra håll i landet för att det inte går att få tag i tillräckligt med utbildad personal i kommunen. Så utbildningssatsningar behövs för en bransch där personalbehovet är runt 5.000 personer inom fem år. Enbart lite nya infrastruktursatsningar räcker inte.
I Pajala startas ny gruvbrytning med början i en första gruva kanske redan i november. Malmen därifrån måste fraktas med lastbilar till järnvägen i Svappavaara. Långtifrån idealt men däremellan ska nu byggas en bättre, delvis ny, väg.
Regeringen deklarerade den 5 augusti att den anslår 3,5 miljarder kronor "gruvrelaterad infrastruktur" till vägbygget och förbättring av Malmbanan med dubbelspår på stora sträckor av järnvägen där allt fler och tunga malmtåg ska gå i en allt stridare ström mot hamnen i Narvik. Det ska ske 2013 till 2017. Det är självklart både bra och nödvändigt.
Därutöver borde - men det har regeringen ännu inget sagt men riksdagsoppositionen borde ställa skarpa krav på - nödvändiga statliga miljarder anslås och annat stöd garanteras för att Kiruna kommun. Detta när man de kommande åren ska påbörja byggandet av det nya centrum
Stöd bör också ges till de boende och småföretagare som utan särskilt stöd annars kommer att drabbas av minst fördubblade månadskostnader för bostäder och lokaler.
Trots “uppställningen" från regeringsalliansen i Kiruna den 5 september går det inte att komma ifrån intrycket att alliansen känns ofräsch, lite luggsliten och att man allt oftare känner sig tvingade att sno oppositionens förslag om forskningen, infrastrukturen etcetera eftersom man själv allt oftare saknar egna idéer och förslag.