FÖR NÅGRA år sedan skrev en ledamot i Föreningen Svenska Järnvägsfrämjandet en artikel där han ställde frågan: "Varför vill inte SJ sälja biljetter?". Han fick inget svar! SJ har fortsatt att dra ner på personalen på allt fler stationer.
Den 15 november slutar SJ att sälja biljetter ombord på tågen. Detta tydligen som led i en trend som drivs av både europeiska och svenska reseföretag. Tillfälligt undantag blir det för nattågen på norra Norrland och region-/ interregiontågen på Malmbanan/Ofotbanen samt Norrtågs trafik.
SJ hänvisar till utvecklingen bland europeiska och svenska reseföretag där man i ökande grad tar bort kontanthanteringen. Argumentet är att endast 1 procent av biljetterna säljs ombord och att biljettautomaterna blivit allt mer populära. Undra på det när det på de flesta stationer inte finns annan möjlighet att köpa biljetter.
Man bortser från att det finns människor som inte är så bevandrade i att hantera biljettautomaterna. Dessutom finns alltid de som är i tidsnöd inför tågavgång och inte hinner lösa biljett i automaten eller som inte har tid att köa.
Visserligen köper allt fler sina biljetter på internet eller genom sin mobiltelefon men varken SJ eller andra tågbolag kan utgå från att alla människor har tillgång till internet eller är habila mobilanvändare. Alternativet är att beställa via SJ telefonbokning, eller ombud. Men då ska man ha planerat sin resa i tillräcklig tid. Kötiden på SJ telefonbokning kan periodvis vara lång!
Tekniken är en annan faktor. Vad gör man med biljettlösa resenärer som drabbas av biljettautomater som är ur funktion? Hur fungerar rutinerna och vilka riktlinjer gäller för ombordpersonalen efter den 15 november?
SJ:s kontrollavgift om man reser biljettlös är satt till 1.200 kronor vid resa i regional eller IC-tåg och hela 1.900 kronor i snabbtåg. Något som oavsett är alldeles för högt! Har man av tekniska eller andra godtagbara skäl inte lyckats lösa biljett ska man ändå bestrida kravet hos SJ i efterhand. Hur kundvänligt det kommer att uppfattas är en öppen fråga?
Många resenärer som råkar ut för denna kontrollavgift riskerar att bli en förlorad kund för SJ. Seko har dessutom varnat för att tågpersonalen kan komma utsättas för våld eller obehagliga verbala möten med drabbade resenärer. Tågpersonalen (tågmästarna/tågvärdarna) kan bli mötta med argument om att de ska se mellan fingrarna med uppenbart orimliga regler. Att på detta sätt försvåra tågpersonalens arbetssituation verkar lite genomtänkt.
Vad motiverar egentligen indragningen av ombordförsäljningen av biljetter på tågen? Indragen service drabbar i många fall mest vanligt redligt folk som i givna sammanhang "marginaliseras"! Serviceneddragningar leder både till färre arbetsplatser, förlorad kompetens och utraderade tjänster där behovet är latent men efterfrågan har stannat av eftersom "marknaden" resignerat.
Vi bedömer att SJ:s beslut om att stoppa biljettförsäljningen på tågen får den strategiska effekten att klyftan ökar mellan producent och konsument. Resenärer som utsätts för denna kontrollavgift hos SJ eller andra tågbolag har två faktiska val! Antingen godta villkoren eller ställa krav på smidigare lösningar för att stanna kvar som tågresenär. Utifrån en goodwillaspekt har vi svårt att se det rationella i SJ:s beslut.
Slutligen. Vissa media har i sitt omtal av SJ:s avgifter använt begrepp som böter och straffavgifter. Dessa har en starkare juridisk innebörd. De avgifter som SJ här tar ut hör efter vår bedömning till kategorin kontroll- och tilläggsavgifter. SJ får inte utfärda böter. Det är i de flesta fall ett domstolsåliggande. En städad begreppsanvändning vore bra!