VI RENSAR våra dikesrenar från allt liv. Vi rakar våra ben spegelblanka. Vi spyr i våra toaletter för att gå ner i vikt och samtidigt äter vi mer och mer kött och föser in allt flera djur i båsen till ett plågsamt och ovärdigt liv. Fulla av antibiotika kacklar allt flera fjäderlösa höns i sina burar.
Vi plockar våra ögonbryn och vi förvandlas till antiseptiska varelser som solar på rentvättade filtar i hundbajsbelamrade parker i städerna.
Maten vi försiktig plockar i oss är renskrapad från varje fettstrimma och så slänger vi alltmer av vår mat i tunnorna för komposterbart avfall.
Från rymden kan man se våra avfallsberg, våra soptippar. Snart kommer vi att ta i varandra med tunna engångshandskar.
Vi delar säng med våra hundar som ingående har sniffat på varenda nerpinkad stolpe, döende stadsträd och alla bajskorvar. Vi kysser dem i brist på annat och vi blir mycket förvånade om vi drabbas av inälvsparasiter.
Det verkliga livet pågår dygnet om i våra tv-apparater som vi avundsjukt glor på natten igenom.
Barn dör på löpande band i främmande länder. Mödrar med hopsydda underliv förblöder under sin första förlossning. Vi ser utan att se. Vi hör utan att höra.
Omkring oss, alldeles nära, besprutas våra ängar, vår åkermark för kravet på högre avkastning och vi som är västerlandets upplysta arvingar förundras en dag över avsaknaden av fågelsång och insekterna, var finns de?
Dessa äckliga getingar och humlor som i vår barndom flög omkring oss under sommaren. Som slog sig ner på våra syltsmörgåsar, som stack oss i fötterna och på armarna.
Nu är de borta och vi blir inte stuckna längre och vi mumsar i oss små och mycket dyra äpplen och söta blåbär är bara ett minne.
Konstgödselfabrikanterna och kemifabrikernas aktieägare grisögon krymper allt mer av girighet.
Det blir mer och mer rikedom åt dem som redan har och mer och mer lidande i form av mystiska sjukdomar till dem som inte har och som får skylla sig själva för att de är så dumma att de låter sig skinnas, utpressas, förstöras.
När den sista levande människan siktas från rymden sittande på soptippen då är allt försent.