Det uppstod en orkan av kritik i Luleå fullmäktige när länsstyrelsens förslag till utökat strandskydd inom kommunen presenterades den 12 mars i år.
"Det blir en jättestor död hand över skärgården", sa Karl Petersen. Han var förgrymmad över att kommunen reduceras till en av många remissinstanser.
Reaktionerna har varit lika häftiga - och lika förståeliga - i Haparanda och Övertorneå. Det är inte bara landshövding Sven-Erik Österberg som anser att strandskyddslagen är en överlevnadsfråga för de flesta kommunerna.
Statens makt och befogenheter har diskuterats av politiker och filosofer i åtminstone 2.393 år när den grekiske filosofen Platon skrev skriften "Staten" kring år 380 före vår tideräkning.
De allra flesta tänkare, även marxistiska filosofer, har varit överens om att det är de totalitära ideologierna som går längst när det gäller att göra civil verksamhet till en statlig angelägenhet. Historien är också förskräckande. Därför är det ytterst betänkligt att vi i Sverige år 2013 har överlåtit åt staten att i detalj bestämma var människor ska bo och bygga. Människan har bosatt sig vid stränderna allt sedan vi lämnade jägar- och samlarstadier för att bli jordbrukare och vi byggde gemensamma byar och samhällen. Vattnen har gett oss föda - och harmoni i våra sinnen. Så är det fortfarande.
Hur går det då till när "staten" ritar ut nya strandskyddsområden? "Jag har svenska folkets uppdrag", säger handläggaren på länsstyrelsen, Mats Williamsson. Staten är alltså Mats Williamsson, tjänsteman på länsstyrelsen.
Vilken måttstock har då länsstyrelsens tjänstemän? Som alltid när det gäller miljöfrågor finns inga objektiva måttstockar, inga mallar eller manualer. Det blir i stället tjänstemannens subjektiva värderingar som styr arbetet med stöd av kartor och enstaka fältbesök. Inom skogsnäringen känner man väl till detta.
Att handläggaren dessutom är en av aktivisterna i Naturskyddsföreningen ökar inte precis förtroendet för objektivt utformade strandskyddsbestämmelser. Naturskyddsföreningen har utvecklats allt mer i radikal riktning och har bland annat (med hjälp av länsstyrelsen Norrbotten) drivit kampanjer för bojkott av svenska skogsprodukter i Tyskland.
Staten har överlåtit de knepiga miljöfrågorna till enskilda miljötjänstemän som statens politiker inte vågar ifrågasätta, eftersom de själva saknar ekologiska kunskaper. När regeringen 2009 ändrade strandskyddsbestämmelserna i syfte att underlätta strandbebyggelse i glesbygdslän som Norrbotten så blev tillämpningen i verkligheten än striktare. Utan att rikspolitikerna vågade öppna munnen.
Kommunerna i Norrbotten måste gå samman och begära hos regeringen att arbetet med nya strandskyddsbestämmelser stoppas omedelbart. Makten över strandskyddsfrågorna måste överlåtas till kommuner och politiska valda regionförsamlingar. Det är helt orimligt att en av de viktigaste överlevnadsfrågorna för kommunerna ska överlämnas till tjänstemän på länsstyrelsen som arbetar hand i hand med delvis fanatiska särintressen. Det är så långt från "svenska folket" man kan komma.