För några månader sedan fyllde jag 18 år och jag fick min rösträtt.
När jag var 14 år gick jag in i väggen. Tyngd av samhällets och skolans omöjliga krav. Jag låg kraftlöst begraven under dem. Jag såg hur mina vänner föll de också. Vi var frustrerade. För vi kände ju i kroppen vad som var bäst för oss och hur vi lärde oss mest. Men ändå var vi tvungna att ta del av ett system som tog kål på oss. Vi skulle prestera i betyg, ackompanjerade till den anklagande melodin av politiker. Vi elever var sämre än någonsin. Lata och bortskämda. Ja, det var vårt fel. Inte de vuxnas fel som tryckte oss igenom ett kantigt och icke-flexibelt skolformat.
När jag var 15 år grät jag i frustration över att ett högerextremt parti hade röstats in i riksdagen och över att det enda parti jag såg min generations framtid i fick duka under för typempiriska skolreformer, försummad miljö och en obarmhärtig flyktingpolitik. Vuxna som inte brydde sig om den miljö jag i framtiden skulle leva i.
Vi har ett demokratiproblem i Sverige. En rösträttsålder vid 18 år resulterar i en förbisedd skara människor som ska leva ett helt liv med de beslut som tas i dag. Därför borde inte bara Sverige ansluta sig till den växande skara länder som har sänkt sin rösträttsålder till 16 år utan vi måste även se till att barn får bli en del av beslutandeprocessen.
Jag är 18 år. Det är för sent för mig att tala för barnen. För jag är inte längre ett barn. På samma sätt som Beatrice Ask inte kan förstå människorna som drabbas av REVA bara för att hon var utbytesstudent i USA på 1970-talet, kan inte jag förstå en 16-åring 2013 bara för att jag själv var 16 år 2011.