SVERIGES POLITISKA och militära ledning har använt sitt de facto medlemskap i försvarsalliansen Nato för att motivera både nedmonteringen av svenskarnas förmåga att själva försvara Svenskt land och deltagandet i internationella insatser, som främst världens råvaruhungriga stormakter har nytta av.
Som en följd av framför allt det senare fenomenet har folkförsvaret avskaffats och ersatts av en yrkeskrigsmakt, som på ett helt annat sätt än värnpliktiga soldater förutsätts vara beredda att med kort varsel sättas in i de delar av världen där det för tillfället bedöms finnas behov av svenska stridkrafter.
Här kan man tala om ett paradigmskifte då en värnpliktig försvarsmakt i första hand är avsedd att försvara det egna landet, medan en yrkesarmé, med hänvisning till anställningsförhållanden och liknande, lika gärna kan användas i krig utanför det egna landet som till försvar av det egna territoriet. Sverige har med andra ord lojalt anpassat sig till den verklighet som gällde för 15 år sedan, då man utgick från att vi så länge som vi är lojala mot
alliansen och ställer upp när vi kallas också kommer att kunna räkna med hjälp när Sverige själva behöver sådan.
Verkligheten tycks dock ha sprungit ifrån både Nato och den svenska försvarsdoktrin, som säger att vi inte behöver kunna försvara oss själva eftersom våra vänner kommer att hjälpa oss när ofreden når vårt land.
Vi ser hur allianspartner efter allianspartner tar hem sina kontingenter från diverse internationella insatser när dessa drar ut på tiden och inte tycks ge de snabba resultat som ställts i utsikt då militärindustrins och vissa generalers visioner om det högteknologiska, kirurgiska kriget utan egna förluster kommit på skam.
Vi ser också hur USA, alliansens viktigaste medlem, verkar tappa intresset av och den ekonomiska drivkraften till en försvarsallians som skapades under det kalla kriget och som efter dettas avslutande genomgått en identitetskris.
Det är fullt förståeligt att den amerikanska nationen är krigstrött efter åratal av konflikter i Mellanöstern och Afghanistan. Med rätta frågar man sig varför man ska riskera konflikter och betala för att land efter land i Europa ska kunna känna trygghet under det amerikanska paraplyet när samma europeiska länder samtidigt rustat ned sina egna försvarsmakter just med hänvisning till att Nato ju ändå kommer till hjälp i kristider.
Utvecklingen syntes för allmänheten första gången i Georgien för två år sedan då USA och Nato inte gjorde något för att hindra att Ryssland körde över det georgiska insatsförsvaret.
En annan tydlig indikator var hur snabbt USA drog sig ur den nu pågående Libyeninsatsen. Efter några inledande luftanfall förklarade man att man hade fullt upp på annat håll och tänkte dra sig ur det hela. Nato togs på sängen av detta och hade inledningsvis fullt upp med att komma överens om vem som skulle leda insatsen nu när storebror inte fanns på plats.
En viktig fingervisning om alliansens framtid gavs också av USA:s utrikesminister Robert Gates, som vid ett tal i Bryssel i juni 2011, sade att
Europa självt måste ta ett större ansvar för sitt eget försvar och att USA i framtiden sannolikt kommer att inrikta sig mer på militärt samarbete i Asien.
Givetvis är detta fullt logiskt för supermakten USA, då man måste söka nya samarbetspartners för att kunna behålla sin världsledande ställning i en tid då världsekonomins tyngdpunkt och med den politiska maken över planeten förskjuts österut mot Kina och Indien.
En allians fungerar bara så länge som deltagarna i den har nytta av samarbetet och USA tjänar i dagsläget mycket lite på att försvara ett Europa där staterna inte vill hjälpa supermakten i tillräcklig utsträckning genom deltagande i internationella insatser startade av USA, samtidigt som världs-
ekonomins tyngdpunkt flyttat sig från landets östra kust och Europa till den västra, som vetter mot den gigantiska nya marknaden i Asien.
Frågan är nu om vi i Sverige måste utforma en ny säkerhetsdoktrin där vi tydligare betonar vår vilja och förmåga att själva försvara vårt land, för helt klart är att varken USA eller Nato kommer att kunna stå för vår trygghet länge till.