I ALLT FLER av dagens debattinlägg och insändare påpekas att de som stannar kvar på sina arbeten efter 65 utgör ett hinder för den arbetslösa ungdomen. Men här finns tre faktorer som måste beaktas.
För det första har varje 65-åring rätt att fortsätt med sitt arbete till fyllda 67 år. Något som kan komma att höjas till 69 år. Dessa äldre är i dag de facto den i snitt bäst utbildade gruppen av varande/ blivande pensionärer som Sverige någonsin haft.
Med sin 30-40 år i ett eller flera yrken och med kunskap om den senaste teknikutvecklingen är denna grupp av pensionärer en resurs för landet. Det tredje skälet är att Sverige behöver fler i arbete som betalar skatt och därmed bidrar till välfärd.
Att byta personal i ett företag eller i samhällsservicen är inte som ett däckbyte på en bil eller ett motorbyte i en verkstadsindustri. När en person med lång erfarenhet och därmed detaljkunskap om jobbet lämnar sin arbetsplats till en ofta välutbildad ungdom med kunskap om den senaste teknologin - men med avsaknad av erfarenhet - föreligger risken att gjorda misstag av den som lämnar kommer att upprepas av den tillträdande.
Här kommer erfarenheten in där äldre kan verka som; Handledare - jobbcoacher och mentorer till efterträdarna för att minska risken att felaktigheter upprepas.
De äldre som stannar kvar och arbetar efter sin pension är en viktig grupp för de yngre att snabbare komma in i arbetet. Medför detta extra kostnader för företaget att äldre och yngre arbetskrafter jobbar tillsammans i syfte att överföra tidigare vunna kunskaper kan en sådan kostnad minskas om vi använder Fas 3-medel som övergångslösning.