JAG FICK prostatacancer 1997. Att jag fortfarande lever kan bero på att jag varje år i sex års tid på eget bevåg åkte till Polen. Där fick jag olika behandlingar, bland annat hypertermi (värmebehandling). Att jag kanske har en snällare form av cancer påverkar kanske också överlevnaden.
Efter eget beslut tillät jag också strålning vilket jag bittert ångrar. Strålningen förstörde min tarmfunktion. Strålning kan primärt vara effektiv men finns det någon överhuvudtaget som överlever de sekundära effekterna? Statistiken är felaktig. Vid dödsfall anges inte den sekundära strålningseffekten som orsak.
Både cancern och jag har hittills överlevt. Cancern blommar upp med jämna mellanrum och jag kan än så länge hålla den stången. När PSA-värdena är nere nära noll gör jag på eget bevåg uppehåll med behandlingen för att flytta den oundvikliga resistansen framåt.
Nu läser man ofta i olika tidskrifter om nya effektiva terapier, bland annat att man funnit hypertermin ytterst effektiv i kombination med annan terapi. Man läser också om andra framgångsrika terapier.
Jag är 73 år ung och undrar varför vi gamla stötar inte kan få ta del av nyheterna? I och för sig misstänker jag att prostatacancer är naturens sätt att undanröja oss, att tala om att vi har gjort vårt. Men vi, liksom varje litet kryp, smiter undan döden.
Hypertermin är en billig terapi, strålning är en dyr och farlig terapi. Hypertermi har tidigare använts i Sverige och utrustningen ligger säkert i någon källare.
Kan den krassa verkligheten verkligen vara den, att vi äldre får med vårt liv betala notan för andra "affärer" till exempel lokomotiv som inte fungerar med mera?