NATIONALEKONOMISK forskning konstaterar att ett "utanförskap" kostar samhället cirka 600.000 kronor per "drabbad" och år. Hälften direkt och hälften indirekt.
Jag har själv lidit av djup depression och utanförskap i 15 år utan att ha getts någon hjälp att "komma tillbaks". Psykoterapi och medicin i all ära, men det hjälper mig inte "ut i livet".
Det enda försök till rehabilitering som getts är att jag fick stå och måla påsktuppar efter någon mall varefter jag fick betala all materialkostnad själv.
När jag blev sjuk så studerade jag på universitet. Jag påpekade vid insjuknandet för Försäkringskassan, CSN, med flera att det jag ändå ville försöka göra var att få slutföra min utbildning i den takt jag kunde förmå. Eftersom deras byråkrati inte tillät ekonomiskt stöd för detta så fördjupades depressionen än mer. Att dessutom slitas från studiekamrater och annat som var viktigt förvärrade depression ytterligare.
Man kan jämföra med en norsk tjej som överlevde Utøja. Hon studerade men klarade förståeligt nog nu inte av att göra detta på heltid. Det norska samhället steg in och betalar alla kostnader så att hon ska få möjlighet att avsluta sina studier i vilken takt det än tar. Allt för att hennes hälsa inte ska förvärras, för att hon inte skulle hamna i utanförskap och med de långsiktiga kostnaderna i åtanke.
Nu har jag alltså mest gått ensam hemma med ångest under 15 år och därmed kostat er skattebetalare 9.000.000 kronor. Hade jag fått hjälp att få slutföra mina studier på, kanske, kvartsfart så hade det kostat mindre än tio procent av detta.
Nu står jag snart inför utförsäkring eller permanent sjukpension.
Att tro att Arbetsförmedlingens "arbetslivsintroduktion", med ett upplägg som saknar både mening och mål på tre månader skulle hjälpa mig som man tillåtit vara passiv i 15 år är cyniskt. Inte ens tre år skulle räcka nu. Och vad för arbete ska jag introduceras till om jag inte har en utbildning?
Eller så är Försäkringskassan lika cynisk och säger "nä, nu har det gått så länge (utan att du fått hjälp att komma tillbaks) så vi tänker inte någonsin hjälpa dig" och sjukpensionerar mig permanent vid 40 års ålder (skulle vi inte jobba till 75 nyss?).
Vad som än händer så kommer min depression att försämras ännu mer.
Tänk om svensk byråkrati någon gång kunde sträva efter vad som är bra för individen och vad som i längden kostar samhället minst (vilket kanske är samma sak) istället för att mest ägna tid till att kortsiktigt lusläsa och så snävt som möjligt tolka sina förordningar för att se hur man inte kan/får hjälpa.
Men vårt Tjernobylbyråkratiska system leder mest till härdsmälta när dess handläggare "bara följer sina direktiv", trots den uppenbara vägen till död, lidande och ofantliga långsiktiga kostnader.