SVENSK järnmalm kan säljas till kanonpris. LKAB rekryterar folk och betalar överlöner. En 18-åring kan få ut 37.000 kronor i månaden efter skatt och dessutom få bonus vid slutet av året!
Föräldrarna; lärare och vårdpersonal, kan endast drömma om sådana summor. Sonen köper ny skoter och tar flickvännen till Turkiet.
När malmen måste brytas i rekordfort måste ny arbetskraft till. Lärare, socialarbetare, vårdbiträden säger adjö till elever och gamlingar och står i kö för nya arbeten med skiftgång och rikliga lönepaket.
Hellre en robot i gruvan än krävande arbeten med hjälpbehövande människor som ställer stora anspråk på ens eget intellekt och tid, verkar folk tänka.
Hurra för nytt arbete där man kan diskutera nya skotern på arbetsrasten eller fördjupa sig i sina intressen av zumba och yoga och där man har råd och tid att helrenovera huset under ledigveckor och betala säsongsplatsen i skidort och vid havsbad.
Kirunas befolkning muteras över tid till marknadsstyrda robotar där märkeskläder, husvagnsstorlek och BMI blir de nya riktlinjerna. Social kapacitet och empati är inte egenskaper som stimuleras.
Det finns inte en chef inom de kommunala förvaltningarna som inte fått "då söker jag jobb på LKAB" tillslängt sig i ansiktet vid lönesamtal. Nej, kommunens futtiga procent i löneförhöjning står sig slätt jämfört med de saftiga paket som LKAB kan erbjuda.
Personalförmånerna går inte att jämföra. Stöd vid utbrändhet, för tandvård och vid missbruk är konsekventa och omfattande vid LKAB. På kommunen bränner folk i alla kategorier ut sig lite till mans medan man kämpar för det man tror på, att alla kommuninnevånare förtjänar ett värdigt liv.
Dagens situation är absurd. Familjer i Kiruna kan inte köpa sig en villa för de snappas upp av fiffiga företagare som blåser ut dem och hyr ut rum till entrepenörer. Villaområden blir sovstäder där de boende åker hem till familjen på helgerna, och betalar skatt annorstädes.
Kommunens förvaltningar svämmar över av personer, många med jobb vid LKAB, som måste anmäla sig hemlösa och hänvisar till "kommunens yttersta ansvar" att tillhandahålla bostad. Detta blir ironiskt då kommunen kämpar med att hitta personal inom de flesta områden för att tillgodose ökande behov.
Segregeringen i samhället ökar. Barn till LKAB:s personal får sina kulturella behov tillgodosedda genom gratis teaterbesök och cirkus. Personer som anställts som sommarvikarier inom vården hoppar lättvindligt av när LKAB mitt i sommaren knäpper med fingrarna - "Vi måste leverera mera, kom nu!"
Kirunas framtid utarmas, att arbeta med människor mister sitt värde. Lärarnas värde har devalverats. De får ingen respekt, egot styr. Snart finns ingen som vill arbeta som personlig assistent eller socialarbetare med psykiskt funktionshindrade. Kommunen kan inte som arbetsgivare mäta sig med de privata aktörerna.
LKAB bör ta sitt ansvar och arbeta för att löneskillnaderna utjämnas om man är seriös med att man vill att Kiruna ska leva vidare. Detta är ytterst tveksamt då LKAB nu jamsar med veliga politiker och tillåter att nya centrum byggs på malmkroppen, och därmed begräsar stadens livslängd till max 40 år till. Marknaden styr. Människans värde devalveras.
Vi som vill leva och dö i ett Kiruna som vi tidigare stolt försvarat i alla sammanhang, och som trott på vårt statliga företag och dess välmening om alla oss kommuninnevånare i Hjalmar Lundbohms anda måste nu vakna upp!
Kirunas innevånare måste väckas ur sin pengafokuserade skift-sömn och ta ställning till om man vill ha kvar en kulturellt och intellektuellt inspirerande stad.
LKAB måste ta ställning till om man behöver personer inom vården som tar hand om dess arbetare på ålderns höst, men man räknar kanske med att man vid det laget redan dragit vidare eller privatiserats?