DET GÅR inte att bygga kultur utan det skelett som håller ihop alla kulturyttringar. Jag uppmanar Norrbottens läns landsting att ta tillbaka litteraturen och ge den sin rättmätiga plats i kulturplanen. Utan litteratur, ingen kultur.
Allt hör ihop, men främst står litteraturen, orden som vi dagligen lär oss att använda och förnya. Utan litteratur faller allt som ryms under begreppet kultur.
Litteratur är skelettet som håller ihop allt. Teatern, vad är den utan det skrivna ordet, de talade orden, de ledsamma orden, de sköna orden, de glädjefulla orden? Strindbergs drömspel, Ibsens Måsen, Goethes Faust. Jag hör, jag ser och jag läser orden. Detta är livet.
Vad är dansen utan koreografens förklarande ord och dansarens förståelse av orden. Vem förmår beskriva dansen utan ord? Vilken av alla dansare förmår att förmedla det innersta av sig själv utan att veta, utan att ha orden. Se Pina Bauschs dansare, bara de. Att kunna vara närvarande i kroppen och i orden.
I måleriet är det orden som skapar ordning och förståelse av det framtagna i målningen.
Orden är början och slutet. Orden finns i färgen i bilden och bilden talar genom orden och färgen till den som skapar bilden och den som betraktar bilden.
Utan litteratur finns ingen kultur eller bara brottstycken, som inte går att förstå.
I alla diktaturer finns det underjordiska litteraturrörelser som sprider hopp i all andlig nöd. Människorna lär sig tyda innebörden i det förtäckt skrivna och oftast blomstrar kabaréerna med sin makt över orden, meningarna för dem som lyssnar efter hoppets ord. Litteraturen, böcker, utsmugglade från diktaturregimer visar oss motståndet och utan de skrivna orden, språket, hade vi aldrig fått kunskap om detta.
Kulturens olika yttringar går inte att skilja åt. Alla existerar i samklang med varandra och alla utvecklas ur den samlade närvaron. Vad vore musik utan ord? Utan alla texter? Operan? Vem kan förklara tolvtonstekniken utan ord?
Film utan texter, utan ord? Vi känner till stumfilmstiden och kroppens mödosamma försök att förklara händelseförlopp.
Jag vill sjunga en lovsång till vårt språk, våra ord. Jag kan njutningsfullt tugga på orden, känna deras strävhet, motståndet. Ordens närvaro som ett flöde av oanad skönhet.
Med orden kan jag famna min och under lyckliga stunder, din själ, som plötsligen blir påtagligt närvarande.
Om jag har orden i språket i det som visar mig min verklighet då ser jag dansaren som med sin kropp förmedlar sin verklighet för mig och han ger mig sin kropps ord, som är hans språk.
Och Rainer Maria Rilke ser med sorgsna ögon på Auguste Rodin och en sinnessjuk Camille Claudel som är en mycket stor konstnär. Vem skriver hennes ärominne när litteraturen förnekas sin plats?
Norrbottens läns landsting - bygg inte kulturen utan skelettet som håller ihop alla kulturyttringar. Ta tillbaka litteraturen och ge den sin rättmätiga plats i kulturplanen.
Ingen kultur utan litteratur.