ANTALET BOSTADSLÖSA ökar och bostadslös kan man bli av olika skäl. I mitt arbete möter jag människor som på grund av långvarig ohälsa blivit utförsäkrade, eller av annan orsak förlorat sin inkomst och i kortare och längre perioder tvingas till kommunernas försörjningsstöd, vilket innebär en inkomst som ligger cirka 1.000 kronor under existensminimum varje månad.
En psykiatrisk och en neuropsykiatrisk utredning kan leda till insatser som underlättar livet, att man får rätt till rätt medicin, rätt till rätt stöd, rätt till rätt inkomst.
Men en sådan utredning ligger ett till två år bort och under tiden kan man få stå utan egen bostad, en egen dörr att stänga om sig
För att få tillgång till en bostad kan det i sådana fall ställas krav på en borgenär som kan uppvisa en inkomst av 250.000 kronor och det är ju inte alltid helt enkelt att hitta en sådan person. Så i vanlig ordning är det anhöriga som får bära ansvaret då samhället sviker.
Runt om i landet ökar bostadslösheten. För att lösa den ekonomiska belastningen för allmännyttan med tomma lägenheter, har de fått stöd och mandat att riva bort bostäder i en sådan omfattning att det nu är brist på lägenheter.
Det är få kommuner som satsar på nya bostäder i tillräcklig omfattning och antalet personer utan bostad ökar.
Här i Boden är diskussionen om parkeringsplatser mer tydliggjord än bristen på bostäder och att antalet bostadslösa personer ökar i antal.
En lösning på det problemet kan vara en hyresgaranti som kommunerna erbjuds från Boverket, en garanti på 5.000 kronor per kontrakt och månad till personer som saknar möjlighet att få eget kontrakt.
Den enskilde betalar själv sin hyra och kommunen är skyddad ekonomiskt av hyresgarantin. Socialnämnden har utrett den frågan och beslutat att man inte ska använda sig av den metoden, men hur ska man då göra istället? Under tiden går det bostadslösa livet vidare.
Hur ska en person som drabbats av ohälsa kunna återhämta sig om man inte har tillgång till ett av de mest grundläggande behoven, en bostad?
Hur ska man kunna återkomma till arbete, till samhällsliv? Vilket liv har man om man inte har en egen bostad, om man tvingas bo tillfälligt hos kompisar, hos föräldrar, eller där man kan?
En viktig faktor för att återfå hälsa är att kunna nära ett hopp om förändring och hur ska vi tro att det är möjligt utan att de basala behoven är tillgodosedda?
Om människor hålls kvar i ohälsa innebär det ju också fortsatta samhällskostnader och för den enskilde blir det svårt att nå framgång över huvud taget och så permanentas utanförskapet.