I EN DEBATTARTIKEL införd i Kuriren den 4 april 2013 skriver Jöran Rubensson och Sam Sandberg om fallolyckor bland äldre personer.
För personer, vilka är 65 år och äldre, är samhällets kostnader för fallolyckor 11 miljarder kronor, skriver de.
"Farorna i trafiken hör vi ofta talas om" konstaterar de. "Sju av tio svenskar lever i tron att olyckor i vägtrafiken är de vanligaste dödsolyckorna" skriver de vidare.
Att fallolyckor är ett stort samhällsproblem, inte bara bland äldre personer, är helt klart. Förutom att fallolyckorna medför mycket stora kostnader för samhället medför de även mycket lidande och besvär för de drabbade och deras omgivning. Var fallolyckorna sker har vi däremot mycket dålig kunskap om.
Vinterklimatet i Sverige med snö och halka är säkert en orsak till många fallolyckor. Ojämna och dåligt halkbekämpade trottoarer och gångvägar torde stå för en stor del av fallolyckorna, inte bara bland äldre personer.
Däremot vet vi att om olyckan inträffar på en trottoar, cykelbana, eller gata/väg räknas den som en trafikolycka.
När det gäller trafikolyckor förs statistik . Av den statistiken kan man utläsa hur många cykelolyckor, omkörningsolyckor, viltolyckor och andra typer av olyckor som sker i den svenska trafiken.
Trots att den gående räknas som vägtrafikant finns ingen statistik på hur många personer som faller och skadar sig. Troligen är det dock en ansenlig mängd.
Ett systemfel är att om en person halkar på en ojämn gångbana och bryter armar och ben kommer kostnaden för läkarvård, sjukhusvård med mera att belasta landstingets budget.
Detta innebär att väghållaren, oftast stat eller kommun, kommer undan en stor utgift.
Vill man hård dra detta kan man säga att väghållaren tjänar pengar på att strunta i underhållet av trottoarer och andra ytor avsedda för gångtrafikanter.