"RÄDSLA HÖR inte hemma i ett rum där en kvinna föder barn", skriver fem barnmorskor på BB Stockholm i tisdagens Norrbottens-Kuriren. Och vi kan bara hålla med. Men barnmorskorna skyller den rädslan på oss, och där har vi en annan syn.
Den rädsla kvinnor gett uttryck för efter vårt reportage handlar om att de skulle kunna tvingas lämna förlossningskliniken utan diagnos och utan behandling, men med en svår förlossningsskada och men för livet.
Det är dessvärre ingen försumbar oro eller risk. Forskning vi presenterade i programmet visar på att mer än varannan svår skada inte uppmärksammas av vården.
Okunskap, slarv eller mörkning? Det är i alla fall tydligt att problemen ofta inte tas på allvar. Det var också därför vi valde att visa bilder på uppenbara skador som borde ha varit omöjliga att missa.
Och för att än en gång tala klarspråk, så är det stora problemet att tusentals och åter tusentals kvinnor lever med trasiga underliv och till exempel bajsar på sig dagligen, trots att det finns metoder för att förhindra detta.
Var finns de kvinnorna i ert inlägg? Varför fokuserar ni så hårt på att ni blivit kritiserade, istället för att lägga krutet på hur förlossningsvården ska bli bättre?
Ni kallar det vi gjort för "sensationsjournalistik", men när missförhållandet är så här uppenbart känns den etiketten lätt att skaka av sig.
Problemet är inte att vi uppmärksammat detta. Problemet är att vården inte gjort det. Det är det som skrämmer upp gravida.