UNDER 1993 ändrades minerallagen så att staten, påskyndad av svenska folkets valda ombud i regering och riksdag, förlorade rätten till sin "Kronoandel" som innebar att staten ägde 50 procent av alla mineraler i backen.
Man skänkte bort en av svenska folkets viktigaste tillgångar till gruvindustrin. Syftet var tillsynes vällovligt eftersom man menade att detta skulle skapa arbetstillfällen för svenska folket.
Men i dag 20 år senare lever vi i en mer globaliserad värld. Inget hindrar att billigare arbetskraft flygs in veckovis exempelvis till den nyöppnade gruvan i Pajala. Arbetstillfällen kommer att finnas för en underbetald utländsk arbetskraft, leasad via utländska företag. Arbetskraft med så låga löner att ingen svensk arbetare skulle kunna leva på den och som dessutom inte betalar ett öre i skatt till svenska staten eller drabbad kommun.
Gruvan i Pajala är utlandsägd. Vinsterna som så småningom kommer att röra sig om miljardbelopp kommer att hamna utomlands. Alla nyöppnade gruvor går med förlust de första åren. Om inte gruvbolaget sett stora vinster på sikt hade man inte satsat i Pajala.
Svenska folket får stå för samhällets kostnader medan vinsterna hamnar utomlands. Nu är det tänkt att vi svenska medborgare ska betala drygt två miljarder för det vägbygge som gruvan i Pajala kräver. Det vore rimligare med en vägavgift bekostad av gruvdriften. Är det ingen av våra styrande som hört talas om vägavgifter?
För att svenska folket ska kunna tillgodogöra sig en rimlig del av sina stora mineraltillgångar är det mindre lyckat med en vinst relaterad skatt på gruvbrytningen. Storföretag med bolag i flera länder är mästare på att trolla bort sådana skatter, genom kreativa internationella transaktioner.
Risken är stor att svenska samhället på grund av dagens bestämmelser kring gruvnäringen kommer att står där med "Svarte Petter". I form av stora utgifter som inte kommer att täckas av samhällets intäkter.
Det finns ingen anledning att skänka bort våra mineraltillgångar. Mineralersättningen till staten som i dag rör sig om mindre än en tusendel av värdet av den brutna malmen borde ersättas med en mineral avgift och höjas till en mer rimlig nivå. Andra länder kan ta ut ända upp till 30 procent i gruvskatt.
Då är det bättre med en mineralavgift som inte kan "trollas bort". En avgift vars intäkter kan fördelas mellan stat, län och kommun och samtidigt bidra till det svenska samhällets utveckling.
Eftersom de första åren inte går med vinst kan mineralavgiften vara lägre i början, för att efter ett visst antal år hamna på en fastställd nivå.