DET ÄR lågkonjunktur, säger experterna. Detta betyder att det inte går bra för våra fabriker och att det blir nedskärningar och varsel.
Jag tänker presentera två scenarion för er, båda med samma slut. I båda fallen jobbar personerna på en av våra största fabriker i Luleå. Personerna är av samma kön, samma ålder och liknande arbetserfarenhet.
Scenario ett. Personen får veta att det ska varslas 100 man från fabriken. Personen söker aktivt nytt jobb på annat ställe och får det. Han meddelar personalenheten detta och avslutar således sin anställning.
Vid avslutad anställning frågar han om det finns någon möjlighet att kanske få en eller två månadslöner för att han sagt upp sig själv och på detta vis underlättat för företaget som nu bara behöver varsla 99 man. Svaret han får är att det inte finns pengar till något sådant.
Scenario två. Personen får veta att det ska varslas 100 man från fabriken. Han blir irriterad och börjar missköta sitt arbete. Efter flertalet påpekningar från chefen så blir denna man slutligen uppsagd på grund av regelbrott. Han får två månadslöner efter uppsägningen.
Kontentan av detta är för mig solklar. Om du sköter ditt arbete, kommer i tid och gör ditt yttersta för att hjälpa företaget i kris, så får du inget.
Om Du däremot missköter ditt arbete, är otrevlig mot kollegor och chefer och skriker högst, så finns det pengar att tjäna.
Hur kan detta vara rätt?
Lärde inte våra föräldrar oss att vi skulle sköta oss, komma i tid till arbetet och vara hjälpsamma? Om vi bara slet ordentligt så skulle det löna sig.
Den uppfostran vi fick av våra föräldrar stämmer inte. Vi kan inte alls bli vad vi vill eller få vilket arbete vi vill. Istället underlättar det om vi har föräldrar på rätt ställe eller någon annan släkting.
Vi måste anpassa oss efter arbetsmarknaden och ta det vi får. Vi ska inte heller sköta oss på arbetet, för som ni kan läsa ovan så lönar sig inte hårt arbete.
Vi måste få utvecklas och finna hoppet att tro på det våra föräldrar lärde oss. Hårt arbete ska löna sig i den perfekta världen.