I EN DEMOKRATISK stat som Sverige utgår makten från folket som med stöd av svensk grundlag fastslår det i val var fjärde år. I valet ger folket förtroendet till den politiska representativa demokratin, vilken får/ska styra nationen på olika nivåer under efterföljande mandatperiod.
Representationen sker på nationell nivå i regering och riksdag, på regional nivå i landsting (i framtiden i så kallade regionkommuner) och lokalt i så kallade primära eller lokala kommuner.
Fast Sverige i och med detta i själva verket har en pluralistisk styrning med flera nivåer så menar många att dominansen i maktutövningen sker från central nivå och därför betraktar Sverige som en monolitisk centralstyrd enhetsstat. Man kan här tala om den svenska demokratiska modellen i ett nötskal. Innanför nötskalet skall en rad av frågor fördelas och beslutas i och ibland mellan de olika nivåerna.
Välfärdsfrågan är en sådan viktig fråga i Sverige och den har under förra seklet och nu in på 2000-talet i huvudsak varit skattefinansierad mestadels i offentlig regi där balans och ett visst överskott kan vara acceptabel men där vinstbegreppet inte förekommer som i vinstdrivande privata verksamheter eller företag, så kallade bolag. Sverige har en stark tradition i just detta, med rättigheter och tillgänglighet lika för alla svenska medborgare. En viktig del i den så kallade svenska modellen.
Frågan om framtida välfärd har under nuvarande alliansregeringen aktualiserats på nytt. Med en reform och lagstiftning lagen om valfrihet (LOV) råder det numera rätt att etablera samt utöva privat välfärd inom kommuner som ett alternativ till det offentliga, dock i båda fallen finansierad via skatter.
Individen ska ha rätten att välja mellan privat och offentlig utförd välfärdstjänst när så erbjuds. Ett mer differentierat erbjudande av aktörer eller utförare där makten, möjligheten att välja bland finns på individnivå. En reform som skapar konkurrens mellan kommunal och privat välfärdstjänst.
Den privata sektorn av välfärdstjänster har fått utstå en hel del kritik dels i form av kvalitetsaspekter men även med det privata vinstintresset i fokus.
När nu socialdemokraterna har haft sin partikongress 2013 blir frågan om välfärden en av de viktiga valfrågorna inför nästa val och här verkar det nu som det blir en tydlig skiljelinje i svensk politik mellan alliansen och den nu antagna socialdemokratiska inställningen.
Generellt är socialdemokraterna kritiska till att skattemedel ska gå till vinster och av olika skäl vill de begränsa vinsterna i de bolag som verkar inom välfärdssektorn. De vill även stärka den självstyrande kommunala nivån och ge dem inflytande när det gäller etablering av privat verksamhet inom välfärdssektorn. Det är naturligtvis av vikt för att den kommunala investeringsplaneringen ska bli realistisk i framtid.
Partiledningen vill inte fullt ut tala om kommunalt så kallat veto, utan säger att det blir ett gemensamt eller ett delat ansvar mellan kommuner och stat. Även här pluralistiska tankar som liknar den tidigare debatterade regionfrågan där framtida "regionkommuner" interagerar i delat ansvar med staten, till exempel för den regionala infrastrukturplaneringen.
Alliansens liberala linje är att tillåta så långt möjligt fri etableringsrätt av privata välfärdstjänster i den kommunala, regionala nivån och ge individen rätten att välja mellan privat och offentlig utförd välfärdstjänst.
Bilden av Sverige blir mer komplicerad och det här vittnar om ett mer differentierat Sverige i framtid där pluralistisk styrning med makt förskjutningar från staten till regioner och kommuner blir vanligare och viktigare. Differentieringen blir en konsekvens av bland annat konkurrensen till offentlig verksamhet och de olika politiska viljor samt deras inställning till fri etableringsrätt och överenskommelser om detta.