Man ska vara rädd om sina vänner, både de man träffat och de som diggar en lite på avstånd. Treehotel i Harads längs Edeforsvägen är lite oförsiktig att värna sina vänner.
Tankarna dyker upp cirka en vecka efter att jag och en vän styrde kosan mot det positivt egensinniga skapelsen i Harads.
Hotell uppe i träd!, hade min vän förundrat läst om i det Jan Guillou kallar "Sveriges malligaste tidning", Dagens Nyheter. Det vill jag gärna se, sa hon, i alla fall bara gå runt och titta lite nedanför de fem hotellbyggnaderna i träden.
Väl framme gick vi till receptionen i det intilliggande pensionatet turister anmäler sig i om man bokat rum eller om man bara vill ha lite info.
Direkt kändes det lite konstigt då jag och min vän, plus några andra som befann sig i samma situation, inte tillfrågades vad vi önskade. Vi gick då längre in i lokalen och fick veta att om 15 min och två timmar framåt var några av trähotellen bokade. Klockan var 14.45, och jag undrade om vi inte bara fick gå "en snabbsväng" för att kolla. Nej, det tar sex minuter att gå dit, var svaret. Men då hinner vi, svarade jag. Nej, svarade åter munnen med bestämd min. Ja, men herregud, vi har ju rest ... och vi hinner ju. Tyvärr, kom det igen från den nu allt mer spända munnen.
Medan min vän och jag uppgivet tittade på varandra, frågade den andra gruppen varför denna info inte fanns på nätet. Och en besviken röst hördes säga "vi som kommer från Uppsala".
På väg bort från Harads och Treehotel var vi rörande överens att sådan stelbenthet som vi nyss mött är det väldigt sällan man stöter på. Och lika överens var vi kring att det lär dröja åtskilliga år innan vi åter igen försöker få se det, vad jag vet, världsunika trähotellet. Och att vi måste berätta vad som hände för vänner och bekanta, så inte de också slösar bensin på nåt man inte säkert får se.