DET KÄNNS tradigt, men ännu en gång måste vi skriva om delade turer. Löftet från socialdemokratin var tydligt och klart! Delade turer ska bort! Det basunerade man med stolthet ut, nu skulle det bli verkstad och inte bara tomma ord. Var står vi då nu ett par år senare?
Sanningen är att vi i praktiken jobbar fler delade turer nu än när vallöftet gavs och i ärlighetens namn är vi inte heller nära någon lösning. För att hitta lösningar, men även orsaken till att delade turer används, så hyrde man in externa konsulter för att ge en överblick av problemet.
Konsulternas rapport var tydlig och bra. Den pekar på hela organisationen, men kanske allra tydligast på chefsledet och skyldigheten till delaktighet i schemaarbetet. Man ska såklart utgå från kunden/brukarens behov, men tonvikten ska även ligga på att man som arbetstagare ska ges möjlighet att förena arbete med privatliv.
I dag står vi inför en framtid där många medarbetare går i pension samtidigt som alltför få vill jobba i yrken med så kallade "mjuka" värden. Att då aktivt jobba för ett bra arbetsklimat med möjlighet för individen till delaktighet borde vara en självklarhet för alla berörda.
För viljan till förändring finns ute på arbetsplatserna, men känslan i dag är att redskapen varken finns eller kommer finnas tillgängliga inom överskådlig tid.
En delad tur innebär i praktiken att man befinner sig tillgänglig för/på sin arbetsplats 14 timmar men bara får betalt för 10. Kombinera det med känslan av att inte kunna påverka sitt schema så får man snart en kollektiv upplevelse av uppgivenhet och pessimistisk tro på framtiden.
Att jobba inom vården är i sig en gåva. Ingen dag är den andra lik och känslan av att kunna påverka människors vardag till det bättre ger värden som inte bara kan mätas i pengar.
Fast hur mycket man än trivs med sitt jobb så kan man inte stå oberörd inför förändringar och försämringar. Hinner man bara med nöd och näppe infria de mest basala behoven hos dem vi är satta att stödja och hjälpa så upplever man snart vanmakt.
Vi är stolta över det jobb vi utför, men känner vi inte att vi räcker till så bär man ständigt med sig en känsla av otillräcklighet och besvikelse.
Vårdpersonal "klagar" inte för att man vill byta jobb, vi klagar därför att vi älskar våra jobb och vill ges möjlighet att utföra det rakryggat och med kvalitet.
När chefsleden (med all rätt) behövde stärkas upp så tillsköts inga pengar utan man tvingades att lösa allt inom redan snäva ekonomiska ramar. Alla sådana omfördelningar leder oundvikligen till att vi som jobbar närmast kunden och anhöriga får det ännu mera ansträngt.
Luleå har som kommun ett uttalat mål att växa befolkningsmässigt och bli en ännu attraktivare arbetsgivare. Menar man allvar med de målen så ser man naturligtvis till att man löser grundläggande behov för ett gott arbetsklimat för sina anställda.
Vi trodde att löftet om avskaffandet av delade turer var prioriterat ärligt och en nysatsning på alla de anställda som utför sina sysslor dygnet runt året om. Fast det går sakta om än alls. Alla i ledet från undersköterskan till tjänstemännen kan nog skriva under på att om inte pengar tillskjuts nu så kommer talet om avskaffandet av ofrivilliga delade turer inte bli annat än tomma ord.
Ord är vackra, men utan innehåll inget som vare sig betalar räkningar, skapar arbetsglädje eller bidrar till nyrekrytering till våra yrken. Vi älskar våra jobb och nu vill vi ges möjlighet att ses som individer och inte bara som timmar som ska fördelas ut.
Det är världens bästa jobb och nu hoppas vi även att ni som är politiker visar att ni håller med om det!