VI MÅSTE tala om språkförtrycket - är det många som menar och nu senast Åsa Petersen i Kuriren den 9 november.
Hon och en del andra känner tydligen ett stort ansvar för att bygga upp vår självkänsla men innan ni försöker er på det - var snälla och sätt er in i frågeställningen först. Ett sätt att göra det kan vara att tala med dem som har varit med om de "hemskheter" som mer eller mindre har blivit en sanning bland diverse krönikörer och bland kultureliten.
Jag, som är född i Tärendö på 1930-talet och gick i skolan under en tid som kanske skulle kunna kallas för en brytningstid i språksociologiska sammanhang, känner inte igen någonting av det förtryck som beskrivs/har beskrivits av sådana som Åsa Petersen med flera.
Jag är en av tolv syskon och vi har pratat en hel del om detta genom åren. Vi växte upp i en familj där båda språken ingick. Mamma pratade helst svenska med oss medan pappa oftast tog till finskan. Under de tidigaste barnaåren bodde mormor i samma hus som vi och hon kunde ingen svenska och sättet att prata med henne präglades dessutom av att hon var laestadian.
Det omgivande byakollektivet såg likadant ut. Tala om olika sätt att prata med varandra i samma kollektiv. Språksociologiskt kunde man verkligen tala om diglossi (att använda två språk men i olika situationer). Vilken frihet och glädje vi ändå hade med vår tvåspråkighet.
Det är sant att vi i skolan var tvungna att prata svenska på lektionerna och dessutom på rasterna, om någon lärare var inom hörhåll, men för egen del kan jag inte erinra mig något våld från lärarnas sida. Och vi gick faktiskt i skola för att lära oss att anpassa oss till ett liv i det samhälle som vi var en del av och som de allra flesta av oss skulle förbli trogna.
Det är precis samma krav som jag tycker att vi har rätt att ställa på våra invandrare för hur ska de annars kunna anpassa sig till det svenska samhället - men märk väl med rätt att behålla sin kultur och att vårda sitt modersmål.
Jag är evigt tacksam för den skolgång jag fick i Tärendö och för de lärare jag hade. Det där med förtryck och splittring av familjer kan jag inte ens stava till i detta sammanhang.
Och så en fråga till er som tycks veta allt om vårt lidande och som ni nu måste börja tala om - vilket var alternativet? Var det att vi inte skulle behöva lära oss det svenska språket?
Sedan är det en annan sak att många av skolbarnen inte ville lära sig svenska. De har levt sitt liv utan att kunna vare sig svenska eller riktig finska vilket är att beklaga.
De här personerna kom, av lättja eller av någon annan anledning, att odla någonting som definitivt enligt min mening inte är ett språk utan mera kan karaktäriseras som rotvälska. "Grundlisen serviksen lastibilile" eller "Vägkorsningissa gälla högerregeli" etcetera. Så hemskt.
Ni som pratar om meänkieli - berätta för mig vad ni menar med det för det har jag undrat över i flera decennier. Är det rotvälskan eller är det gammelfinskan - som till och med språkforskarna i Finland, liksom jag - tycker är intressant och värd att vårda? För egen del har jag bara haft glädje och stor nytta av det finska språket, till och med i kommersiella sammanhang. Trots att jag numera tappat en del av ordförrådet så försöker jag att i görligaste mån undvika rotvälskan. För övrigt intog jag samma inställning redan före tonåren. Antingen svenska eller finska skulle det vara för min del.
Jag är väl medveten om att det finns perioder i vår 1900-tals historia som vi svenskar inte kan var stolta över men det är någonting annat.