Eniga försvarspolitiker hävdar sedan länge att ett väpnat angrepp, enskilt riktat mot Sverige, är osannolikt ”under överskådlig tid”. En rimlig bedömning, om man med ”överskådlig tid” avser högst tio år. På längre sikt kan väpnade angrepp inte uteslutas. Och då, inte enskilt riktade mot oss, utan som deloperationer inom ramen för väpnad konflikt mellan Ryssland och Nato-länder. En sådan konflikt kan bl.a. tänkas utlösas om diplomatiska ansträngningar inte lyckats lösa tvister mellan parterna om säkerhetsproblem i norra och mellersta Europa, eller om fördelningen av gas- och oljefyndigheter i Arktis.
Vid en konflikt får vårt territorium ökad militärstrategisk betydelse för båda parter, som basområden för framskjutna flyg- och markstridskrafter samt robotsystem. Båda sidor försöker därför, redan under konfliktens första fas, förekomma motparten genom att få kontroll över sådana områden med överraskande och snabba deloperationer, där man sätter in luft- och sjötransporterade elitenheter av bataljons till brigads storlek.
Om Sverige vill stå utanför en konflikt måste vi senast under 2020-talets andra del ha ett försvar som avhåller båda parter från sådana operationer. Sverige måste på ett övertygande sätt kunna visa att sådana angrepp mot vårt territorium kan ge angriparen tidsförluster och bindningar samtidigt som huvudmotståndaren kan få militärstrategiska fördelar. Ett försvarat svenskt territorium ger krigsavhållande effekt. Om vi inte kan visa detta riskerar vi att parterna kommer att bekämpa varandra på svenskt territorium, med oss som maktlösa åskådare.
De som har minsta erfarenhet av militär taktik och strategi inser direkt att det antal stridande markstridsenheter som nu planeras ingå i insatsförsvaret är otillräckligt för att snabbt kunna täcka alla tänkbara basområden inom vårt territorium. För detta krävs mångdubbelt fler enheter än de som nu planeras ingå i insatsförsvaret. Det är tveksamt om en sådan förstärkning av detta skulle bli kostnadseffektivt när det gäller att försvara Sveriges territorium.
Ett troligen mer kostnadseffektivt alternativ är ett ytförsvar där markstriden förs med ett stort antal lättrörliga och lokalt övade enheter av plutons till kompanis storlek. En form av militärt planerad och ledd gerillakrigföring med mindre enheter som ständigt ”svärmar” kring angriparen och enskilt eller kraftsamlat utför överraskande kortvariga överfall med moderna vapen som lätta salvpjäser, granatkastare, utskjutbara minor och pansarvärnsrobotar. Detta med syfte att dygnet runt åsamka enheterna i deloperationerna förluster i tid och resurser samt hindra förflyttningar och omgrupperingar av dessa. Ett sådant försvar förutsätter återgång till allmän värnplikt.
Försvarsberedningen inför 2015 års försvarsbeslut bör låta göra en djup och förutsättningslös jämförelse mellan insatsorganisationen och alternativa organisationsformer för Sveriges framtida försvar, att tjäna som underlag vid framtagning av ny säkerhetsdoktrin. Nu är det för sent för Försvarsberedningen att hinna med detta. Det ligger nära till hands att misstänka att
Försvarsberedningens slutrapport kommer att innehålla skrivningen att ”ett väpnat angrepp mot Sverige fortfarande är osannolikt under överskådlig tid”.
Givetvis utan att närmare definiera begreppet ”överskådlig tid”…