Utan att veta hela bakgrunden, så klart, så vill jag ändå kommentera artikeln "Storbråk skakar Storgatan 13" (Kuriren den 23 april). Artikeln berör den lokal på Storgatan 13 där ett tiotal förbund inom handikapprörelsen samt HSO Luleå (deras samverkansorgan) håller till.
Det antyds att Astma- och allergiföreningens krav på en anpassad miljö skapat bråk och spänningar för alla inblandade och att situationen är ohållbar.
Jag är själv inte allergisk men har vänner och bekanta med olika allergier och vet vilket helvete det kan vara, inte minst vad gäller oförståelse från omgivningen. Allergi är ett osynligt handikapp vilket gör att personer med allergiska besvär ofta får kritik av sina behov på en anpassad miljö som till exempel en rullstolsburen eller synskadad person aldrig skulle få. Tydligen är en del av problemet i lokalerna på Storgatan 13 att det inte får förekomma fisk, skaldjur eller vissa frukter, att de har tvingats byta rengöringsmedel, att de inte får ha blommor och att de inte kan äta sitt årliga julbord?
Men, hur jobbigt kan det vara att byta ut alla rengöringsmedel? Kan detta verkligen ses som ett problem? Och, är det verkligen så att de inte får ha några som helst blommor? Är det inte snarare så att de inte kan ha vissa sorters blommor, som är allergiframkallande, och än en gång - är detta verkligen ett problem? Ta hem de blommor som kan orsaka allergier för andra och njut av dem hemma i stället.
Vad gäller mat, så har jag arbetat på arbetsplatser där man inte fått äta fisk på grund av svår allergi. Hur svårt kan det då vara att välja bort till exempel fisken till lunch och äta den till middag hemma i stället? Så att personen som är allergisk inte behöver ta extra mediciner för att överhuvudtaget kunna vistas på jobbet. Vilket är viktigast, liksom? Vad gäller julbordet så kan väl jullunchen hållas i en annan lokal så är problemet löst? Det borde kommunen kunna hjälpa till med eftersom de verkar medvetna om problemet. Små förändringar för vissa kan göra enorm skillnad för andras möjligheter att må bra och kunna vistas i samma miljö som sina kamrater/kollegor. Att se det som ett problem att måsta byta rengöringsmedel, välja bort en viss sorts mat eller frukt under arbetstid och äta den hemma i stället eller att välja bort vissa blommor som gör andra sjuka tycker jag tyder på en stor brist på empatisk förmåga! Att inte kunna vistas på sin arbetsplats för att ens kollegor inte vill förändra det som ”alltid varit” ser jag däremot som ett stort problem.