I 50 år har säkerhetspolitiken fått dominera så över försvarspolitiken att vi omvandlat den försvarsmakt vi hade vid andra världskrigets slut till insatsstyrkor. Under valåret har dessa insatsstyrkors effektivitet graskats och befunnits otillfredsställande. Ingen är nöjd med insatsstyrkornas "enveckasförsvar". Märkligt nog förefaller viss enighet ändå nåtts om att förstärka dessa enveckasstyrkor - hur de skall förstärkas kan man dock inte enas om.
Säkerhetspolitiken och insatsstyrkorna organiseras för att möta hot. En försvarsmakt, däremot, organiseras för att försvara Sverige. Skillnaden är politiskt och militärt stor. Det kan inledningsvis bli kostsamt att förändra insatsstyrkorna till en försvarsmakt, men på sikt är en försvarsmakt mycket kostnadseffektivare än våra insatsstyrkor.
Under den stora oreda, som uppstått under valnatten, är det lämpligt att politiker och militära fackmän tar sig samman och bestämmer sig för att föra en försvarspolitik i stället för den misslyckade säkerhetspolitiken, som under 50 år förorsakat så stora kostnader. Det är fortfarande möjligt att under en 15-årsperiod organisera en ny försvarsmakt.