Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Ett av de främsta hindren för en positiv och sund utveckling av såväl samhälle som näringsliv är den ingrodda hemmablindheten. Ta till exempel synen på den 52 mil långa nationalälven Torne älv.Jag delar till 200 procent Svante Spolanders idé att utnämna Torne älv till den fjärde attraktionen i regionen som finns på UNESCOs lista för unika miljöer som är värda att bevaras.Torne älv är inte endast en älv. Den har alltid varit och kommer, förhoppningsvis, också att fortsätta att vara en betydelsefull livsnerv.Älven är ett innehållsrikt skafferi.Älvens rena och drickbara vatten är källan för liv och glädje.Kanske förstår vi bättre Torne älvs stora värde när vi blir medvetna om att endast fem till sju procent av allt vatten i världen är rent och drickbart?Vi till och med spolar bort skiten ur våra toalettstolar med rent vatten. Och allt vatten är dessutom gratis!Vi som bor på dessa nordliga breddgrader med en rik tillgång på vatten skulle kunna kalla oss för vattenshejker.Samtidigt vill jag understryka det stora ansvar som vilar på oss för att det livsavgörande vattnet fortsätter att vara rent och drickbart. Vi har också ett stort ansvar för att fler i världen får tillgång till rent och friskt vatten.Ett bland flera sätt att ta ansvar för vattnet är att utnämna Torne älv till ett värdefullt världskulturarv.Ett utnämnande till att bli ett världskulturarv skulle onekligen förvandla Torne älv från en vanlig älv till dess rättmätiga plats som en av världens främsta älvar.FOTNOT: Jag kan nämna att temat för Svenska Bastuakademiens nationalbastudagsfirande år 2011 är bastun och det rena samt drickbara vattnet. Vad vore ett ångande bastubad utan tillgång till det rena vattnet?
