Vi för en politik i Europa som splittrar. Det senaste i raden är ett förslag om storregioner, vilket fråntar folket den enda verksamhet som inte belastas med politiskt käbbel. Landshövdingarna har fungerat bra sen Axel Oxenstierna reformerade Sverige 1634, då landshövdingen fick ett samordnande och oberoende ansvar. Om det någon gång är viktigt med oberoende så är det nu.
Det finns så många viktiga frågor för vårt län som måste hanteras:
Domslutet om jakt och fiskerättigheter, som nu öppnat djupa sår och måste hanteras oberoende och varsamt.
Gruvan i Kaunasvara, där man investerat 14 miljarder. Samtidigt ska det startas ett nytt gruvprojekt i Jokkmokk. Vi måste först reda ut problemen i Pajala och Malmfälten, som står inför en stor utmaning.
Stora infrastruktursatsningar måste återställa en förfallen järnväg. Kiruna omfattas av en gigantisk omvandling och måste i framtiden ha bra kommunikationer och ett eget sjukhus, bland annat.
Att i detta läge starta en politisk strid om storregioner är befängt. Dessutom måste den stora flyktingströmmen hanteras. Där har varje lands regering, och landshövdingen, ett jätteansvar. Annars riskeras hela EU-projektet, med splittring, fattigdom och utsatthet, precis som före kriget på 1930-talet. Vi måste fokusera på sammanhållning även lokalt.
Jag har studerat den moderna historien i 50 år och vet hur fort ett samhälle kan raseras. Skulle Europa hamna i ett nytt kallt krig, då är det våra barn som blir förlorarna.
Vi ömmar så mycket för miljön, samtidigt tillåter vi att land efter land bombas till ruiner. I Syrien är en halv miljon döda, halva befolkningen är på flykt, och halva den skaran är barn. Man tror att 110 miljoner i världen är på flykt undan krig, svält och fattigdom. Enbart i Ukraina, i vårt eget närområde, är 220 000 barn på flykt.
Vi får nog dra det här demokratilasset tillsammans, lämna allt käbbel bakom oss och låta landshövdingen göra sitt oberoende och viktiga arbete, annars skapar vi ett Europa som ingen vill ha.
Vi splittrar nu land och stad i en nedläggningsvåg av skolor. Trots att regeringen satsat 2 miljarder för att skapa just mindre klasser och ge lärare och elever en vettig arbetsmiljö. Siffror visar att upprustning av simhallar och byte av stamledningar går före barnens bästa.
Det slutar en bonde om dagen i Sverige, och man behöver inte vara professor för att räkna ut hur många som slutar på ett år. Samtidigt som vi har en försörjadegrad under 30 procent, och man behöver inte vara ett matematiskt geni för att förstå mathyllorna blir tomma i ett krisläge. Men öppna landskap vill vi ha, samtidigt som våra sista bönder arbetar ihjäl sig.
Vi borde skämmas över hur vi behandlar våra offentligt anställda; sjuksköterskor, poliser, lärare och alla andra som stressar ihjäl sig med låga löner för att samhället ska fungera. Det saknas nu en halv miljon bostäder, men för 15 år sen sprängde man hyreshus i Boden. Vi tog dessutom bort fastighetsskatten i stan och höjde den på landet, sen är vi förvånade över att fastighetspriserna rusar i stan.
Det är brist på lärare, läkare, sjuksköteresor, undersköterskor, dagispersonal, men vi tycks tro kvinnorna som förr i tiden ska känna ett kall och arbeta gratis.
Vad gör politiken åt detta? Jo, det läggs ner 35 000 boendeplatser för oss gamla, sen förvånas vi över att kostnaderna för hemvård stiger. Våra gamla tvingas bo ensamma i ett för stort hus, samtidigt som våra ungdomar måste trängas i en friggeboda.
Berndt Åkerström, Oppmyrträsk