Då tyckte jag att jag var overkligt pinsam, men när jag nu tänker på det så stämmer det. Jag har kvinnan som förebild och det behövs ingen versal begynnelsebokstav. Bland kvinnor är min favoritsubgrupp pensionärer. I min hemby finns det säkert många föreningar, men en av dem intresserar mig speciellt. Den heter idag Aktiva kvinnor, för mig är den dock fortfarande Husmodersföreningen. I byn finns det också ett gammalt missionshus som bland annat rymmer ett antal vävstolar där några av dessa aktiva kvinnor möts åtminstone en gång i veckan. Varje stol har olika varpar där gardiner, mattor och vepor växer fram ur kvinnornas händer. Kvinnorna skapar, fikar och avhandlar högt och lågt.
Jag är uppvuxen med ett ständigt närvarande konstnärskap där det kreativa har varit en lika naturlig del som morgonkaffet. Min mormor, mamma och syster skulle nog aldrig beskriva sig själva som konstnärer. Ändå är det precis det de är och alltid har varit. De har skapat säkert tusentals sockor, vantar och tröjor där kreativiteten återspeglas i varenda maska. Min mamma behärskar dessutom bland annat tennbroderi och näverslöjd. Ändå är jag övertygad om att hon aldrig har tänkt på sig själv i termer av konstnärskap. Skapandet är en sådan naturlig del av henne att hon aldrig behövt namn för den.
De som vuxit upp i musikaliska familjer tänker jag mig upplever något liknande. De tar ton och håller melodier bara sådär, medan allt musikrelaterat för mig är oerhört märkvärdigt. Instrument är gåtor och noter magiska. Musik är något ogreppbart, även om jag gärna lyssnar – speciellt när det är live.
I mina tonår var det ett gäng killar som hade ensamrätt på musiksmak. De vevade obskyr Northern soul från LP-baksidor som pressats i någon av Dave Godins kusiners bekantas flickvänners gamla mosters garage i enbart tre kopior, varav en de fått tag på via en kontakt som kände till en bagageloppis i en viadukt söder om söder. Får en anta i alla fall. Med stort allvar och, till synes visst mått av lidande, spelades dessa LP:s och man förstod att det man lyssnade till hemmavid absolut inte gav en rätten att hävda musiksmak, om än dålig.
Så kan det ju vara. Att det blir exkluderande och värderande att lyssna på musik. Eller att måla. Eller att sjunga, dansa, rita, brodera eller skulptera. Att konsten blir något som gör mig bättre än dig, eller dig bättre än mig. En känsla av att inte förstå när underlägsenhet.
Förhoppningsvis stannar upplevelsen i tonåren då det mesta är hemskt och obegripligt i vilket fall. Det är liksom lika bra att riva av känslor av otillräcklighet kopplat till kulturellt kapital när man ändå grinar över att inte vara nog snygg, nog cool, nog stark eller nog uttagen till TV-pucken.
Detta alltmedan slagbommarna håller takten i byns gamla missionshus. Precis som hjärtslag. Eller andetag. När jag hälsar på där känns jag igen och jag får vila i ett sammanhang. Jag får höra till och passa in helt utan ansträngning. Med en livstid med åtminstone ena handen fast förankrad i mommo och mammas symboliska kjolfållar är jag allt annat än främmande. När jag efter mitt senaste besök knallade iväg längs min barndoms gator och funderade på om jag någonsin kommer att hitta hem igen slog det mig att jag kanske aldrig har gått vilse.