Den glada varma musiken byts ut till något otäckt. Du tar fram svärdet och gör dig redo. Plötsligt börjar det röra sig i marken framför dig och ur sin underjordiska håla klättrar en hemsk varelse upp. Men du är beredd. Ingen ska få stoppa dig.
”The Legend of Zelda: Ocarina of Time” var ett magiskt äventyrsspel till Nintendo 64. Året var 1999 och jag hade önskat mig spelkonsolen i flera månader. På julaftonsmorgon låg det ett stort hårt paket under granen. Lyckan jag kände när jag öppnade paketet och det visade sig vara precis vad jag önskat mig är obeskrivlig. Jag la ner otaliga timmar på titlar som tidigare nämnda ”Zelda”, ”Super Mario 64” och ”Goldeneye 007”.
Nuförtiden är utbudet av dator- och TV-spel nästan obegränsat, och jag hinner inte med längre. Tekniken ligger ljusår framåt jämfört med tio år sedan. Jag kommer ihåg när jag i fjortonårsåldern blev lurad av min kompis att han hade ett par glasögon som gjorde att man kunde gå runt i en virtuell verklighet.
Det kittlade i magen av spänning när jag skulle få testa dem. Jag skämdes något oerhört när han sedan berättade att han bara skojade. I dag är VR-glasögon ett naturligt inslag i var och vartannat hem. Ofattbart. Jag har inte ens hunnit med att prova.
Föräldrar klagar ofta över att deras ungdomar spenderar alldeles för mycket tid framför dator och TV. Visst kan det väl vara tråkigt om konsekvenserna blir att de unga hamnar efter socialt eller i skolan. Men dator- och TV-spel förtjänar en högre status i samhället. Det är så otroligt mycket mer än bara underhållning.
Som det polska rollspelet ”The Witcher 3: Wild Hunt” från 2015. Musiken, miljöerna, handlingen och dialogen håller så pass hög klass att det för mig som kulturintresserad rent upplevelsemässigt är jämförbart med en Andrej Tarkovskij-film. Skillnaden är att exempelvis filmen ”Stalker” är över efter 163 minuter. ”The Witcher 3” håller en hög nivå dag efter dag, natt efter natt.
Även om jag inte direkt kan klaga på min undervisning i grundskola och gymnasium, så har jag lärt mig ofantligt mycket mer om historia genom det svenska strategispelet ”Europa Universalis III”. I det spelet väljer man vilken nation, eller stam, som helst och styr den under tidigmodern tid. Det är väldigt historiskt korrekt, förutom den historia du själv skapar, och detaljrikt.
Exempelvis har spelet lärt mig att Samogitien i västra Litauen var den sista europeiska regionen som konverterade till kristendom. Det skedde inte förens på 1500-talet. Jag har även fått lära mig om mamlukerna, ursprungligen slavar från Kaukasus och Svarta havskusten, som styrde över Egypten under en period.
Istället för att generalisera om dator- och TV-spel, som många gör, borde det istället lyftas fram som vilken annan kulturform som helst. Varför inte ägna några timmar av historieundervisningen åt ”Europa Universalis”?
För mig handlar spelandet om samma saker som musik, konst, teater och litteratur gör. Att sätta färg på livet, utmana intellektet och att ibland för en kort stund – fly alla bekymmer.