Ännu ett år har flutit förbi. För mig personligen har 2017 varit ett fantastiskt år. Jag får jobba med min dröm. Jag får spela musik med mina idoler och bästa vänner. Jag får framförallt vara med min familj. Vi har jullov nu, jag och min son. Vi spenderar timmar ute på rinken på baksidan av huset. Vi ligger inne i soffan och dricker varm choklad och läser LasseMaja-böcker.
Frun får ledigt efter nyår. Då hänger vi tillsammans. 24/7, i all sin enkelhet.
Jag är van att gasa på och gå all in i saker. Mycket för att jag är en engagerad person. Men det kanske också finns en rädsla för att behöva stanna upp, och känna efter hur man mår. Innerst inne. Inte bara på ytan.
Hur mår vi människor, egentligen? Den psykiska ohälsan har eskalerat på ett närmast omänskligt sätt. Sociala medier har nog sin del i det hela också. Folk som uttryckligen säger att de inte mår bra, kan bli nonchalerade med ett ”det har vi alla gjort. Bit ihop”. Det är, och har alltid varit lite tabu att prata om psykisk ohälsa.
Varför är det så? Är de människor som inte mår bra, sämre på något sätt?
När du mår dåligt, känner du bara hur kroppen pressas ihop. Hur väggarna omkring dig krymper. Hur ditt huvud bara vill explodera av smärta.
Det gör så oerhört ont, men du kan inte precisera den smärtan. Den är diffus. Men starkare än vilken fysisk smärta som helst.
Jag vet hur den smärtan känns. Hur det är att leva med den. Under flera år ville jag bara skrika rakt ut.
Jag vågade inte vara ensam, bara för att inte behöva sitta med de där tankarna och demonerna som åt upp en inifrån. Det gick så långt, att jag frågade en kompis om jag fick säga att han var döende, bara för att slippa åka iväg på en månadslång Europaturné. För jag fick alltid ångest efter turnéer.
Jag satt ensam i min lägenhet, i Lunden, Göteborg, med mina tankar. Det kändes nästan som att vara med i en film. En dokumentär om udda människor. Där jag var huvudpersonen.
Att jag sedan bodde granne med en kyrkorgård, gjorde det hela än mer tragikomiskt. Jag vet inte hur många nätter jag vandrade omkring där. I spöregn, i vidriga november. Men på något konstigt sätt fann jag ändå ett slags lugn där.
Jag vågade aldrig be om hjälp. För det var ju tabu. Utåt sett var jag ju alltid glad och sprallig. Så folk såg nog inte hur jag mådde. Eller kanske inte ville se. Jag är ju fortfarande ofta glad och sprallig. Skillnaden mot nätterna kring kyrkogården, är att jag har hittat sätt att hantera när tankarna kommer krypandes inpå. Jag har lärt mig att agera innan de tar krafttag om mig. Jag har helt enkelt blivit mycket starkare. Dock kommer jag aldrig mer åka på månadslånga Europaturnéer. Man ska inte utmana ödet i onödan.
Vi måste ta den psykiska ohälsan på allvar. Inte låta det vara tabu att prata om det.
Slutligen vill jag önska er ett gott och välmående 2018, vänner. Ta hand om varandra, och var lyhörda mot er omgivning. Låt oss omfamna det nya året med kärlek och gemenskap.
Det ska jag göra!
”Om de som ställer sig på H, hytter med näven i det blå, och säger hej, vi håller på Luleå”
Kram
Andreas Selberg