Max Wiik: Den tigande arbetsmyrans upprättelse

Jag har alltid förundrats över personer som kan prata väldigt länge om en och samma sak.

Häromsistens träffade jag en för mig okänd karl som gärna ville berätta om sitt arbete. Det lät jag honom, på grund av konflikträdsla och överraskningstunghäfta, naturligtvis göra.

Han malde på länge och väl, med inlevelse och målande ord, om något som verkade vara ett komplext och krävande jobb. Jag nickade förstående, jakade med jämna mellanrum och log.

Jag minns att jag hängde med i två-tre minuter. Resten är en dimma av företagslingo och corporate bullshit-klyschor som bakom det övertygande leendet gjorde mig Treo-beroende innan han ens kom halvvägs genom ordet värdegrundsworkshop.

Jag har förstås ingenting emot den här personen på individnivå. Han har säkert jättefina sidor. Jag är bara emot allt det han representerar.

Det här är tyvärr tidens tecken. Det verkar finnas en tvångsmässig vilja bland kontorsarbetande mötesmänniskor att få allting att låta krångligare och mer avancerat än vad det faktiskt är. Och mina återkommande fältstudier visar också att samma personer sällan levererar i praktiken.

Det är, som det brukar heta, mycket snack och lite verkstad.

Folk i min närhet känner till min intensiva ovurm för nationalism, blågula fanor, Du Gamla Du Fria och allt vad det innebär.

Med detta sagt är det ytterst få medeltida svenska traditioner som jag brinner för att vi måste klamra oss fast vid.

Men det finns ett undantag. Det gör det alltid.

Allt kan egentligen kokas ned till det svenska ordspråket: ”Tala är silver, tiga är guld”.

Det sammanfattar åtminstone det charmerande norrbottniska kynnet som gör att jag älskar mitt län och min stad. Det är dessutom mer aktuellt i dag än någonsin tidigare.

Men jag vettefasen om det är synonymt med den gemene svenskens inställning till livet längre.

Om du inte har något vettigt att säga – var tyst.

Om du inte besitter 100-procentig kunskap inom ett område – uttala dig inte tvärsäkert.

Om du planerar att svänga dig med tomma plattityder för att försköna dig själv och ditt värv – håll käften.

Så borde var svensk tänka. Men det är långt ifrån verkligheten.

Sverige befinner sig i en ryggdunkande LinkedIn-psykos och den måste stoppas. Nu.

I dagens samhälle handlar allt om att kunna marknadsföra och snacka för sig själv. Vad du i själva verket presterar är inte särskilt intressant. Det som premieras är istället staplande av modeord, intetsägande PowerPoint-redovisningar och ett ohälsosamt gott självförtroende.

Jag är övertygad om att detta på lång sikt kan leda in oss i en osolidarisk tillvaro där alla pratar för sig själva, om sig själva – men ingen lyssnar.

Nu är det dags att den tigande arbetsmyran får sin upprättelse. Personerna som faktiskt jobbar arslena av sig och sliter varje dag men väljer att inte glorifiera sin egen insats. Troligen på bekostnad av lönekuvertets och uppmärksamhetens storlek.

Och jag vet att det finns hur många som helst där ute. Även om det är de som hörs och syns allra minst.

Tänk efter. Några av de odiskutabelt bästa stunderna i historien har kommit genom att människor stängt truten.

Hur skulle det se ut om Hannibal Lecter var huvudkaraktären i filmen ”När lammen rabblar företagsfloskler”? Tveksamt om den skulle slå.

Vad vore Euskefeurat om Erik, Johan Andersson och ”jag” hade suttit vid den knastrande brasan och diskuterat hållbarhetsstrategier istället för att vara knäpptysta tillsammans? Förmodligen ingenting.

Och vad skulle det innebära för USA om Donald Trump hade tillämpat detta tankesätt innan han valde att ställa upp i presidentvalet 2016? Kanske att landet hade fått sin första kvinnliga president någonsin.

Jag själv, då? Jag är knappast någon arbetsmyra. Men jag tänker i alla fall fortsätta att hålla käften.