Men ibland är det omöjligt att låta bli. Pizzabagaren Danyar i Jokkmokk är ett exempel på myndigheternas fyrkantighet. Någon annan hade gjort ett formellt litet fel, själv hade han alla rätt men skulle kastas ut ur landet ändå. Hur tänkte någon. Eller inte..?
Paragrafer. Jovisst, och i all ära, men det där med lite sunt förnuft, som jag alltid tycks tjata om, kan vara rätt ok. Oftast. Nu var det till slut några som hjälpte till med tankeverksamheten och Danyar fick fortsätta jobba – och stanna i Sverige. Fel blev rätt.
I fallet med Ture Toolanens katter blev, tyvärr, slutet inte lika lyckligt. 91-åringen i Juoksengi är helt utblottad sedan Länsstyrelsen dammat i väg en räkning på drygt 200 000 kronor som det tydligen kostat att ta hand om de 19 katter som fanns i den demente Toolanens närhet.
Ture bor ensam i sitt hus, han började mata en vildkatt, fick lite sällskap i ensamheten men i takt med att hans hälsa försämrades så blev situationen lite mer komplicerad. Eller ska vi påstå att den blev svår. Naturligtvis är det så eftersom Ture i sin sjukdom har det mycket, mycket svårt.
Nu har han inte ens pengar till sin egen begravning. Länsstyrelsen säger sig ha följt sina paragrafer, vilket det inte råder den minsta tvekan om, de måste tänka på katternas bästa, säkert en absolut sanning. Men. Det är så osannolikt i all byråkratisk sanningsserumsgegga att det är som om någon diktat ihop prologen till en bästsäljande human-touch-roman.
Gick det liksom inte att tänka… nä men stopp nu, det här verkar inte helt vettigt? Finns det ingen annan lösning? Vi bränner en hel del pengar. Kommer vi att sova gott..?
Error.
Närmare 730 mil i bil, fyra katter infångade… och här någonstans kommer mina tankar på vad, vem och hur det egentligen har tänkts. På riktigt. Jag är själv en riktigt blödig djurvän och jag är synnerligen svag för katter. Bästa kompisen heter Mojje och han hälsar på ibland. Bara så ni vet.
Men. Ture har en kamrat. Som hälsar på och hjälper till med sysslorna i hemmet varje dag. Juoksengi ligger visserligen långt bort från den stora staden där länsstyrelsen bor men det är ju inte fullständigt folktomt. Jag tänker, bara lite fritt så där, att Tures kompis har säkert några kompisar, de hade säkert kunnat lägga ut lite mat, locka in katterna i huset, eller i någon sinnrik fälla, och efter några dagar slå en pling till Länsstyrelsen och berätta att uppdraget, som de aldrig fick, är slutfört.
Knappast några 200 000 i kostnader för Ture då inte. Men så får de ju säkert inte gå till, antar jag. Det finns säkert 511 rutiga och randiga skäl till varför inte, kanske har de till och med försökt få till en enkel lokal lösning. Något sådant har dock inte framkommit i det mediala bruset gällande Ture Toolanens hopplösa situation som SVT Norrbotten lyft upp i ljuset.
Så. Hur det än har resonerats så är det borti tok att det landat där det landat. Haveri och kraschlandning. De eventuella förklaringarna kommer inte att räcka till. Det är hål i klaveret.
Nu behöver, trots allt elände, inte helheten sluta i den absurda dumheten fullt ut. Insamlingar har dragits igång, de kan bli pengar som räcker till ett överklagande, kanske ännu mer än så. Kanske slutar det hela lyckligt, på något vis. Bra så. I så fall. Vi är bra på att hjälpa.
Men. Demens är en djävulens sjukdom. Jag har själv fått uppleva den på riktigt nära håll. Liv men ändå inget liv. Själen dör, förtvinar. Det är Ture Toolanens verklighet och den tanken har jag svårt att komma undan. Han hade förtjänat att någon tänkt efter.
Före.