Jag sneglar upp och ser droppåsar som hänger på en ställning. En kanyl i varje armveck. Mamma gråter. Varje timme under natten kommer en sköterska in och sticker mig i ett finger för att få fram blod. Jag vaknar, somnar om, vaknar igen.
Efter en vecka på Sunderby sjukhus barnavdelning börjar jag må bättre. Jag börjar gå upp i vikt igen efter ett ras på minst 20 kilo, aptiten är tillbaka och framför allt – energin.
Jag fick motvilligt lära mig ta sprutor i magen och låret flera gånger per dag. Det var en stor omställning och det krävdes mod.
Jag var tolv år när jag fick beskedet att jag har diabetes 1.
I dag har jag levt med sjukdomen i 15 år och injicerat ungefär 32 858 sprutor med insulin. Sjukdomen finns med i min vardag hela tiden och jag kan inte påstå att det har varit eller är lätt.
Jag spelade innebandy, fotboll och åkte längdskidor. Träningen tog upp en stor del av min fritid och det gällde att fylla på med mat när passen var över.
Två gånger misslyckades jag.
Mitt blodsocker sjönk under natten och jag vaknade inte. På dagen var det lättare för då kände jag av symtomen. Jag blev trött, darrig, skakig, kunde inte fokusera, svettades, blev sur, arg och flackade med blicken.
Natten var den kritiska tiden och jag hamnade i koma. Som tur var hittade mina föräldrar mig i tid. Jag vaknade upp på akutmottagningen och spydde av glukosen som jag fått insprutat i blodet.
Samma sak hände mig en gång till och jag hittades som tur var i tid.
Jag reflekterade inte så mycket över det då, men på senare år har tankarna hållit mig vaken.
Varje dag dör fem personer i Sverige av diabetes och jag hade kunnat bli en del av den statistiken.
Utmaningen är att ha en jämn blodsockernivå med få toppar och dalar. Att hitta balansen som kroppen tidigare skött med perfektion.
Hur mycket insulin behöver kroppen för att hand om en ostburgare? Varje gång jag äter måste jag ta ett beslut hur mycket jag ska spruta in för att inte riskera högt eller lågt blodsocker. För att må bra och fungera normalt.
Läkarkontrollerna gav mig ångest. Jag låg för högt i hba1c (glukos i blodplasman över längre tidsperioder) trots att jag tränade regelbundet och åt hälsosamt. Jag fick höra att om jag inte sköter mig kan jag få problem längre fram i livet. Ögonen kan ge upp och benen kan behöva amputeras.
Vändningen kom när jag blev gravid för ungefär två år sedan. Tidigare hade jag tackat nej till insulinpumpar och andra blodsockermätare som innebar att jag tvingades ha en nål i mig konstant. Nu kunde jag inte bara tänka på mig själv längre och valde att testa en blodsockermätare som jag hade fastklistrad på armen med en fin nål som nådde mitt blod. Den är stor som en femkrona och måste bytas mot en ny efter två veckor. Med hjälp av en dosa scannar jag av sensorn som inom en sekund visar mitt blodsocker och en pil pekar var sockret är på väg. Uppåt eller nedåt – om det går fort eller långsamt. De senaste åtta timmarnas registreringar visas i ett diagram och historiken 30 dagar bakåt finns lättillgängligt ett par klick bort.
Sedan dess ligger mitt blodsocker på en stabil nivå. Jag kämpar fortfarande varje dag för att inte ligger under 4 mmol/l och över 8 mmol/l, men tekniken har gjort det avsevärt mycket lättare. Jag slipper sönderstuckna fingertoppar och kan med ett blipp när som helst se om kurvan går bananas eller flyter på i lugna vågor.
Hade jag fått backa tillbaka bandet och gett mitt tolvåriga jag ett råd hade jag sagt två saker: Var inte så jädrans envis och våga låta tekniken hjälpa dig.
Diabetessensorn, du har tagit plats på min bästa vänner-lista och jag har med mig dig var än jag går. När jag tappar bort dig kan jag inte bli lugn förrän jag funnit dig igen. När vi är på kalas visar du om jag kan ta en tårtbit eller inte och när jag tränar säger du till när det räcker.
Tack för att du finns, du har gjort mitt liv bättre och nätterna känns tryggare när jag vet att du ligger en handsträckning bort.