Jag är ingen läkare, men det är uppenbart att folk blir sjuka av internet. Det som en gång var en stor anarkistisk lekplats med högt i tak för allas tankar och idéer har blivit en enda stor självcensurerande kontrollmaskin.
Ja, det låter rättshaveristiskt, men det är i så fall bara för att du själv inte försökt föra en diskussion på twitter eller Facebook. Två av kanske fem eller sex platser som tillsammans med Google nu dominerar internet, och som fått charmiga myllret att bindas ihop till tråkiga jättekluster.
Som sann rättshaverist måste man bli lite nostalgisk också: för kanske 5-6 år sedan gjorde anonymiteten att kreativa bloggar om populärkultur boomade. Det var en tid innan allt gick att mäta i likes och kvalitet fortfarande tilläts vara ett abstrakt begrepp som behövde förklaras och kunde spridas enligt det gammelmänskliga ”mun-till-mun”-konceptet, om än fortfarande online.
Av grönbetesglädjen och jublet att döma har jag förstått att Facebooks serverhallar är något av det största som hänt i Norrbotten sedan SSAB slog upp portarna. Jag antar att folk fått jobb, och naturen slipper utarmas av ondskefulla gruvföretag som sedan flyr Sverige.
Mitt problem med Facebook (och twitter) är, som sagt, att det gör människor sjuka. Eller åtminstone socialt handikappade. Att försöka diskutera på internet är numera att likställa med att gå in i en kyrka och hålla andan för att inte svära.
Det som var praktiskt med de gamla religionerna var att deras värderingar höll sig tacksamt konservativa: man visste vilka ord som i princip alltid var förbjudna. Debattklimatet på internet gör idag att och det som var korrekt igår kan reta upp en mobb imorgon.
På debattsajter konstrueras ju ofta ett slags hundslagsmål där stressade redaktörer ringer två personer, ger dem en färdig vinkel vardera och sedan bussar dem på varandra.
De får förstås skylla sig själva, men detta spiller över till de sociala medierna och den klickkåta kulturen bidrar till att öka självcensuren på internet.
Självklart ska man inte romantisera en tid av rumsren rasism eller sexism. Internet har gjort det enklare än någonsin att ”checka” folk som beter sig grisigt. Men tack vare vår nya ”själv är bäste debattör”-ideologi är tyvärr bara de som inte är anonyma som ständigt trampar i klaveret. Rasisttrollen är de enda med frihet att skriva vad de vill på internet, men utnyttjar det bara till total idioti.
Kanske är det ett tecken på mognad att jag inte ids argumentera mot puckon på internet längre, men det verkar som att folk i allmänhet har gett upp att diskutera. Vi nöjer oss med att presentera rätt åsikt för att fortsätta putsa våra egon. Kanske eftersom informationsöverflödet på internet skapar en illusion om att vi redan ”vet allt”.
Smått paradoxalt nog verkar den allvetande åkomman mest drabba de som saknar humor.
I post-politikens tidevarv ger detta förstås mer kraft till bråk om ingenting alls.
När jag nyligen skrev en text i Aftonbladet om Justin Biebers knarkande och bordellbesökande fick jag mail av ilskna fans som bad mig dra åt helvete. Precis som fans gjort i alla tider försvarade de sin idol.
Men brukade ”vuxna” lägga ned lika mycket tankekraft på att analysera om Beyoncé är feminist för säg 5 år sedan? Eller om Miley Cyrus är rasist? Kanske på ett distanserat sätt. Som i ”Där borta i USA”. Idag verkar vi tro att vi är kompisar med Rihanna för att vi följer henne på Instagram.
Beliebers, little monsters, familjeliv.se, flashback forum...Ja nu orkar jag inte skriva längre. Alla har vi våra sekter. Min är för tillfället stekt lök.